Psykisk ohälsa har gått om hjärtbesvär som den vanligaste sjukdomen i vårt land. Fyra av tio sjukskrivningar har psykiska besvär som grund. Försäkringskassan bedömer att kostnaderna för sjukskrivningar ökar med nära tre miljarder kronor nästa år. Nästan var fjärde högstadieelev upplever alltid eller ofta stress i vardagen.
Jag tror det finns ett samband mellan dessa siffror och det som beskrivits i ett antal artiklar i Norrköpings Tidningar under senare tid. Kraven på oss alla har ökat och klimatet har hårdnat. Det gäller arbetslivet i stort, och det gäller Norrköpings kommun. Fler förväntas göra mer och för den som inte riktigt hänger med i tempot har det blivit tuffare.
Det är inte bara arbetslivet som har förändrats. Över huvudtaget lever vi i ett samhälle där tempot hela tiden skruvas upp. Jag är nog inte den ende som har ständigt dåligt samvete för att jag inte hinner läsa tillräckligt mycket, följa alla TV-program jag "borde" följa och hålla tillräckligt tät kontakt med släkt och vänner. Dessutom rodnar jag varje gång jag läser om hur viktigt det är att äta näringsriktigt och motionera regelbundet.
En del av detta borde vi klara med självsanering. Omvärlden och vi klarar oss även om vi struntar i en del "måsten". Men pressen och stressen i arbetslivet är ett allvarligare bekymmer. Det är trots allt naturligt att ställa höga och allt högra krav. Vi vill inte nöja oss med att det går bra för nästan alla barn i skolan. Vi vill att lärarna ska anstränga sig för att ge alla barn en bra start i livet. Ny kunskap ger oss möjligheter att hjälpa fler. I dag vet vi att en stimulerande verksamhet kan ge äldre och dementa en rikare tillvaro.
Mot den här bakgrunden är det logiskt att nästan alla jobb kräver en formell kompetens. Samtidigt pressas vi av strama ekonomiska ramar. Det blir allt svårare acceptera att någon bidrar lite grann eller fungerar halvdant. Alla måste prestera för att klara både ekonomin och resultaten. Är det så att vi måste acceptera den här utvecklingen? Nej, jag tror att det går att hitta en bättre balans mellan effektivitet och minskad utslagning från arbetslivet.
För det första kan vi göra mer för att ge stöd till dem som inte riktigt hänger med. Lönebidrag är en utmärkt stödform, som jag tror skulle kunna användas mer för att ge fler en chans behålla eller få in en fot i arbetslivet. Antalet lönebidragsanställningar har minskat något under senare år och det speglar knappast behoven. För att ge ännu fler möjlighet till ett arbete har vi dessutom allt att vinna på att stödja en utveckling av socialföretagande.
För det andra krävs ett målmedvetet arbete från arbetsgivarnas sida. I Norrköpings kommun görs det mycket. Ökad satsning på fortbildning och utveckling av chefsrollen betyder mycket i sammanhanget. Trots en ansträngd ekonomi finns det skäl fundera på om vi som arbetsgivare kan erbjuda fler anpassade tjänster. Även den som inte klarar ett ordinarie jobb kan ofta göra viktiga insatser i alla fall.
För det tredje och viktigaste; det måste finnas en insikt om att i morgon kan det vara du eller jag som behöver arbetsgivarens stöd och kollegornas förståelse. En skilsmässa, oro för barnen eller något annat kan på ett ögonblick förändra vår tillvaro. Steget från toppresterande till problemfall kan för oss alla vara väldigt kort.