Saddam Husseins öde avgörs av Putin i Moskva
Lite i skymundan av de fransk-tyska invändningarna mot ett amerikanskt anfall på Irak har också Ryssland vädrat sitt missnöje. Vissa tolkar det som en helt ny relation mellan Europa och Ryssland. Men de har fel.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Många medlemsstater sluter hyggligt upp bakom den franska medelvägen (ett ja till att ge vapeninspektörerna mer tid och ett kanske till krig om inspektionerna inte fungerar), men det finns också de som istället stödjer den amerikansk-brittiska linjen. Tyskland är relativt isolerad i sin radikala pacifism.
Till detta skall läggas ansökarstaterna från östra Europa, vilka samtliga solidariserat sig med Förenta Staterna.
Men framför allt finns det inget genuint ryskt intresse att gå de europeiska "fredsvännerna" till mötes. Istället försöker Kreml utnyttja situationen för att stärka den skadskjutna ryska stormaktsställningen. Hittills har president Putin lyckats ganska bra i sitt värv.
Även om den ryska handeln med Västeuropa är viktig utgör USA trots allt en viktigare strategisk partner. Man kan säga att Kreml härvidlag försöker agera utifrån fiktionen att kalla krigets supermaktsrelationer fortfarande existerar. Trots att den nuvarande ryska ställningen långt ifrån motsvarar den tidigare sovjetiska.
Faktum är att Förenta Staterna i Ryssland funnit en relativt pålitlig allierad. Visserligen vädras med jämna mellanrum ryskt missnöje i olika frågor, men samtidigt upplevs nog den ryska utrikespolitiken ofta som mindre påfrestande än den västeuropeiska. Det är sällan eller aldrig Kreml kritiserar USA för att landet inte skriver under internationella miljöavtal, det samma gäller dödsstraff i många amerikanska delstater och andra frågor som retar många européer.
Konfliktytor finns naturligtvis och ibland tycks historiens kyliga vindar från det kalla kriget blåsa in igen. Krigen på Balkan ledde till ständiga motsättningar på grund av Rysslands relativt serbvänliga politik. Länge motsatte sig Kreml bestämt att Nato utvidgades österut, till en början fanns det också invändningar mot EU:s utvidgning. Och när George W Bush aviserade att han skulle säga upp ett viktigt rustningsavtal (ABM-avtalet) från 1970-talet blev de ryska protesterna skarpa.
I samtliga fall har emellertid Ryssland böjt sig. Vladimir Putin vet att dagens Ryssland inte har mycket att sätta emot den amerikanska supermakten på den globala arenan. Han vet också att Ryssland har mest att vinna på en i grunden USA-vänlig politik. Det finns flera tysta överenskommelser mellan Moskva och Washington.
Sålunda har den amerikanska kritiken mot det blodiga kriget i Tjetjenien varit lågmäld. Likaså har Vita huset inte uttryckt någon större oro över att Putin (via bulvaner) skaffat sig kontroll över ett antal tidigare oberoende medier.
Till detta skall naturligtvis läggas de frikostiga lån som Förenta Staterna började leverera redan när Bill Clinton var president.
I sammanhanget får man heller inte glömma att Putin faktiskt gjort några försök att närma sig EU-länderna. Försök vilka enligt rysk mening givit måttlig utdelning eftersom EU knappast har någon vidare samlad Rysslandspolitik. EU framstår helt enkelt inte som något trovärdig strategiskt alternativ till USA.
När Frankrike och Tyskland började vädra sitt missnöje med den amerikanska Irak-politiken var ändå Ryssland snabb med att ställa upp på kritiken. Putin såg en utmärkt möjlighet att skaffa sig goodwill i Paris och Berlin. Men det har också funnits genuin rysk oro för följderna av ett storkrig i Mellanöstern.
Den ryska ekonomin är starkt beroende av råvaruexport - och framför allt då olja. Om Irak befrias från Saddam Husseins tvångströja frigörs förr eller senare också enorma oljetillgångar, vilket rimligtvis kommer att leda till en sjunkande världsmarknadspris. Något som alltså skulle kunna få påtagligt negativa effekter för den ryska ekonomin.
Ryssland har dessutom ganska viktiga ekonomiska avtal med Irak (framför allt gällande oljeutvinning). Dessa riskerar naturligtvis att gå förlorade i samma stund som Saddam faller. En knivig problematik som Putin för övrigt delar med Frankrikes president Jacques Chirac - också fransmännen har oljeavtal med Irak att slå vakt om.
Däremot bryr sig Putin troligen inte allt för mycket om den politiska situationen som sådan i Mellanöstern. Ryssland hotas knappast. Och även om tesen att ett krig skulle stärka den muslimska fundamentalismen i olika länder skulle visa sig riktig, kan Putin också utnyttja en sådan utveckling. I så fall får han ju vatten på sin kvarn när han hävdar att de tjetjenska rebellerna inte är annat än farliga muslimska extremister!
Dessutom betraktas hotade oljeleveranser från arabstaterna knappast som något hot i Moskva, snarare som en möjlighet. Blotta tanken på att västvärlden skulle bli beroende av rysk olja måste vara en våt dröm i Kreml...
Putin kalkylerar naturligtvis kallt med att hans amerikanske kollega George W Bush kommer att göra som han vill i slutändan - och att det gäller för Ryssland att vara på den vinnande sidan. Alltså gäller det att se vad Bush kan erbjuda i utbyte mot ryskt stöd i FN:s säkerhetsråd.
Självfallet handlar till stor del om pengar. Diverse avtal och lån ligger i potten. Man kan på goda grunder misstänka att den ryska oljejätten Lukoil kommer att erbjudas "kompensation" för "annullerade" avtal med Saddam Hussein. Samtidigt som franska Total Elf Fina lämnas utan kompensation...
Utrikespolitiskt kan det också tänkas att Ryssland får friare händer att hantera eventuella "problem" i relationerna med "det nära utlandet", det vill säga de tidigare sovjetrepublikerna minus de baltiska (som utgör USA:s bästa allierade och därför inte kan förhandlas bort av Bush). Utrymmet är visserligen begränsat eftersom många av de ryska grannländerna för en USA-vänlig politik, men inrikespolitiskt kan åtminstone Putin påräkna grönt ljus i de flesta frågor. Det gäller självklart också kriget i Tjetjenien. Förenta Staterna terroriststämplade påpassligt nog tre rebellgrupper i provinsen häromdagen, vilket lika påpassligt välkomnades i Moskva på det hjärtligaste sätt.
Slutligen vill förstås Putin uppnå en klassisk bilateral överenskommelse med Bush - gärna en toppmöte av kalla krigsmodell - för dess egen skull. Det vore något att visa upp för den egna hemmaopinionen, men också för omvärlden, hur de två världsledarna på klassiskt supermaktsmanér kommer överens långt över huvudet på andra nationer!