När brottslingar organiserar sig och utmanar hela rättssamhället, då måste svaret bli en mobilisering av samhällets alla resurser. Därför välkomnar jag Sophia Jarls engagemang i frågan (se öppet brev den 19 augusti).
Det finns frågor där vi har en skyldighet samverka över alla tänkbara myndighets- , parti- och andra gränser. Därför avstår jag från att kommentera lite trista slängar om att jag inte lyssnar och blundar för problemen. Självklart är jag och Sophia Jarl eniga om att den organiserade kriminaliteten måste brytas ner.
Hon undrar om jag har en handlingsplan och presenterar sedan en egen med fem punkter. Jo, jag har en plan, som inte bara jag står bakom utan länets alla berörda myndigheter och kommuner. Norrköpings kommun och polisen tog initiativ till en överenskommelse som alltså gäller för hela länet. I den framgår att alla berörda myndigheter har en skyldighet samverka och det räknas upp ett antal områden som kommunerna förväntas ta ansvar för.
Planen har förvisso reviderats något, men huvuddragen är fortfarande desamma. Planen finns alltså, men eftersom det även finns kriminella gäng måste vi göra mer. Jag har inget emot Sophia Jarls punkter. Flertalet är närmast självklara, till exempel den om att skolan ska samarbeta med socialtjänsten. Nej, om vi ska utveckla kampen mot den organiserade brottsligheten, och det tycker jag att vi ska, då måste vi analysera var de konkreta bristerna finns.
När jag pratar med kollegor i övriga länet och lyssnar - jo, jag är ofta ute i verksamheten och lyssnar - på vår egen personal är det bland annat två områden som diskuteras, nämligen närpolisen och stödet till avhoppare.
Inte minst i Linköping och Skäggetorp har det förts en diskussion om polisens vardagliga närvaro ute i bostadsområdena. Jag tror det är en viktig diskussion. Ska vi lyckas med det förebyggande arbetet krävs tillit, att kommun, polis och andra har förtroendefulla relationer med människor i hela kommunen. Här finns skäl vara självkritisk. De offentliga arbetsplatserna är få i många områden och efter skol- och arbetsdagens slut är det ännu färre myndighetspersoner kvar.
Sophia Jarl tar upp avhopparverksamhet, och hon har utan tvekan en poäng. I dag saknas väl fungerande och långsiktiga arbetsformer. Jag ska inte leta syndabockar, utan bara konstatera att vi helt enkelt har en gemensam uppgift hitta konkreta lösningar.
Alltså; Det finns en plan, men det är alldeles uppenbart att vi behöver utveckla samarbetet mellan kommun, polis och andra myndigheter. Och för min del ser jag som sagt två områden där vi kan åstadkomma mer.
Jag lovar att i detta arbete kommer jag även i fortsättningen söka samarbete med alla tänkbara, inklusive Moderaterna, oavsett om partiet företräds av Sophia Jarl eller Fredrik Bergqvist.
Sophia Jarl tar även upp skolan i sin artikel. På det området är vi däremot inte alls ense. Hennes beskrivning av verkligheten är, om jag ska uttrycka mig artigt, minst sagt märklig. Vi är inte heller ense om vad som behöver göras framöver. Den frågan förtjänar därför en rejäl debatt, och jag lovar därför återkomma.