Skamligt bemötande på Vrinnevi
Det är en skymf att läsa hur förträfflig den svenska vården är när man sviks av den gång på gång, skriver författaren Marcus Birro.
Markus Birro
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är den sedvanliga politiska rappakaljan. Det är samma återanvända floskler, samma trötta retorik, samma upprapade manifest. Det är långt ifrån verkligheten. Mina erfarenheter av den svenska vården är inte i närheten av världsklass.
Vår son, Dante, föddes för tidigt, på sin 23-veckorsdag på ett sjukhus i Finland. Han avled direkt efter förlossningen. Dante var före sin tid och lämnade oss direkt. Hade det här hänt i Sverige hade Dante inte räknats som ett barn eftersom Socialstyrelsen beslutat att i Sverige är ett barn inte ett barn förrän i vecka 28. I nästan hela resten av världen är ett barn ett barn från och med vecka 22.
Det kanske inte är så svårt att berömma om sig att ha världens lägsta barnadödlighet när man räknar så tokigt som Socialstyrelsen gör. Vad tycker Socialstyrelsen att Dante var för något? Vad var det som vilade i en omsvept låda i vårt hem? Vad är det vi sörjer så det sliter i innandömet?
Jag skriver det här för att jag vill berätta för Winbladh och alla andra hur det kan gå till inom "världens bästa sjukvård." Jag har ägnat hela mitt liv åt att skriva. Ju tätare en skrämmande, overklig och fasansfull omvärld slutit sig kring mig, ju hårdare har jag fäktat mig en väg ut ur den. Man måste ge det outhärdliga ett språk. Det du inte förstår går inte att sörja. Varför ska sorgen alltid vara privat? Varför bär sorgen förlorarens signum?
Jag skriver inte det här för att leta efter en syndabock. Alla gjorde säkert, efter sin bästa tro och förmåga, vad man tyckte var bäst.
Vi fick ett skamligt bemötande på Vrinnevi! Ingen tog vår oro på allvar. Det är allmänt känt att gravida kvinnor har lättare att få urinvägsinfektion och att en sådan kan leda till missfall. Ändå ingår inte en urinodling som standard i mödravården. Varför?
Det är som när man bygger farthinder framför ett daghem. Man gör det efter det att ett barn kommit till skada. Så tycks hela det här landet fungera. Vi lever i en tillrättalagd självbild som sällan stämmer överens med verkligheten när det verkligen gäller.
"Gå hem och var glad över att vara gravid" sade barnmorskan på Vrinnevi till oss när vi ventilerade vår oro. Kanske är det så att nio av tio oroar sig i onödan. Men oro är ett symptom och bör behandlas som ett sådant! Hellre ett blodprov för mycket, ett urinprov till, ett extra ultraljud, en kurator, en undersökning efter undersökningen, en uppföljning.
Tio veckor efter inskrivning får vi tid hos vår barnmorska igen. Varför så lång tid mellan besöken?
När jag i min panik ringer till Vrinnevi i Sverige från Finland under de fasansfulla tolv dagarna vår lilla familj kämpade för Dantes liv, och får tala med en kvinnlig läkare där har hon fräckheten att utbrista " Ja, det är verkligen ett delikat problem ni står inför."
Vilken ynkedom att behöva sjunka så lågt att man tycker att ett barn som snart kommer födas för tidigt till en säker död är ett "delikat problem." Jag hoppas ingen annan kommer bli drabbad av hennes hjärtlöshet, av hennes brist på respekt och innerlighet.
En kurator på Vrinnevi låter bli att ringa till min flickvän i Finland med motiveringen "det är svårt att ringa utlandet från landstingets växel." Hur svårt kan det vara att ringa kommunens växel och be att få bli kopplad till Finland och få tala med en kvinna i sin livs värsta kris?
Tycker ansvariga på Vrinnevi att det är okej att det är så här, att detta är ett värdigt bemötande?
Dessa rader går ut till alla andra blivande och kommande föräldrar. Stå på er! Vården är till för er, ni ska aldrig behöva be om ursäkt eller känna att ni inkräktar. Ni betalar dyra pengar för "världens bästa vård." Se till att ni får den.
Jag vill ta tillfället i akt att påpeka att sjukvården i Finland var fullständigt optimal. Sverige kommer inte i närheten av den värdighet, den värme, den förståelse och det hjärtliga tålamod som alla, verkligen alla, visade oss i Finland. Dessutom uttryckte läkare där sin förvåning över vad de tyckte var brister i den svenska mödravården. De blev uppriktigt förvånade. För även de har ju fått lära sig att den svenska vården är världsbäst. Så min stilla undran är bara; exakt hur världsbäst tycker herr Winbladh den svenska sjukvården är efter att ha läst min historia?
Och då har jag ändå inte berättat om den gången en läkare i Göteborg ringde och lämnade besked om att jag drabbats av en kronisk reumatisk sjukdom på min telefonsvarare en fredagseftermiddag. Den svenska sjukvårdens självbild stämmer inte överens med verkligheten.
Det kan säkert bero på ekonomiska spörsmål, men mycket handlar också om värdighet, innerlighet, känslighet och varje enskild yrkesmänniskas personliga ansvar. Ingen ska behöva vara med om vad vi varit med om. Om det fruktansvärda inträffar kan jag bara hoppas att de drabbade möts av mer värme, respekt och värdighet än vi gjort.
Det är en skymf att läsa hur förträfflig den svenska vården är när man sviks av den gång på gång när man behöver den som mest.
När vi blir gravida igen ( för mannen är gravid han också, något som ständigt glöms bort i den kvinnodominerade mödravårdsvärlden) funderar vi på att flytta från Norrköping.