I en debattartikel i NT den 6 augusti angriper Thomas Tidholm och Viktor Säfve från Föreningen Skydda Skogen LRF:s uppfattning att den enskilde skogsägaren har rätt att bruka och förvalta sin egen skog.
Deras inlägg ska ses som en del av det påverkansarbete som flera miljöorganisationer initierat för att förändra synen på vad skogen är till
för och vem som ska bestämma över hur den
sköts. Dessa organisationer eftersträvar en
glidning i synen på ägandet av skogen. Man vill att begreppet "våra skogar" ska innebära att alla ska få bestämma hur skogar ska skötas och användas.
Men skogen är ingen allmänning, den ägs alltid av någon. Någon äger den som en del av sin försörjning. Skogen är en professionell näringsverksamhet som bidrar till landet med ett
exportnetto på nästan 100 miljarder. Allemansrätten ger alla rätt att vistas där, fast det sker då som gäst på annans mark, eller om man så vill, besök i någon annans företag. LRF tycker allemansrätten är bra, något som Tidholm och Säfve tidigare ifrågasatt.
I sin debattartikel hänvisar Tidholm och Säfve helt naturligt till forskning som stöder deras egen sak. Men som vanligt är inte denna forskning oomtvistad. Jag tycker att man ska ha en väldigt öppen och ödmjuk attityd inför vad som är absolut sanna forskningsresultat. Vi ser samtidigt att flera delmål i miljömålet Levande skogar faktiskt har nått måluppfyllelse, exempelvis målen om andel död ved och andelen gammal skog. Under livstiden för en normal östgötsk gran hinner många vetenskapliga sanningar omprövas.
Vi kommer säkert i framtiden att förändra vårt sätt att bruka våra skogar, delvis beroende på ny kunskap, delvis beroende på klimatförändringar. Det kan till exempel handla om hur vi hanterar vattenavrinning och hur vi skyddar oss mot stormskador. Men fram till dess måste vi sköta våra skogar utifrån den kunskap vi har i dag.
Att bedriva skogsbruk är en långsiktig verksamhet. Skogsbruk är en form av jordbruk som precis som åkerjordbruket eftersträvar hög produktion till konkurrenskraftiga priser. Skillnaden är att när åkerjordbruket skördar varje år, får skogsägaren skörda vart 80:e eller 100:e år. Men det betyder också att förändring tar tid. Strängare lagstiftning i maj innebär inte mer urskog för skrivbordströtta teoretiker när semestern börjar i juli.
Det gör mig väldigt irriterad när Tidholm och Säfve vill påskina att LRF inte är en demokratisk organisation där man tillåts ha olika åsikter. Jag tycker också att det är stötande när man antyder att den "svenska modellen" innebär ett ställningstagande för kalhyggen. Den "svenska modellen" innebär bland annat att ekonomiska och ekologiska aspekter ska sammanvägas, skog skyddas genom både formella som frivilliga avsättningar samt att generell hänsyn ska tas vid all verksamhet i skogen. Skogsvårdslagstiftningen som ändrades 1994 innebär att produktion och miljö är lika viktiga, samtidigt som den innebär en viss mån av frihet under ansvar. Det tycker jag är bra.