Hur kommer det sig att allt färre i dag väljer att bli lärare? Söktrycket på Sveriges lärarutbildningar har de senaste åren sjunkit drastiskt, och om denna trend fortsätter kommer det inom en snar framtid att saknas ett stort antal utbildade lärare. Vilka konsekvenser kommer detta att få och hur kommer vårt samhälle att påverkas? Vad krävs för att läraryrket åter ska bli attraktivt och locka de mest begåvade och lämpliga att välja utbildningsbranschen?
Lärarförbundet har myntat formuleringen Allt börjar med en bra lärare. Det är i skolan intresset för fortsatta studier väcks och det är i skolan våra unga lägger grunden för framtiden. Skolans kvalité är grundläggande för utvecklingen på
i stort sett alla samhällsområden. Konkurrenskraft, tillväxt och nationellt välstånd påverkas av resultaten i svensk skola.
Att allt färre väljer att arbeta med barn och ungdomar är inte förvånande. Den som har goda betyg och vid sitt yrkesval funderar över lön, karriärmöjligheter och status rankar inte läraryrket som det mest intressanta alternativet. I de ungas ögon är läraryrket ett yrke som betalar sig dåligt och är pressat.
En färsk undersökning bekräftar att lärarna är bland de mest stressade på svensk arbetsmarknad. I en annan undersökning svarar endast fem procent att de skulle rekommendera sina barn att välja läraryrket. I topp ligger civilingenjör, advokat, läkare, elektriker och snickare. Åtta av tio anser att läraryrkets status borde höjas.
Våra medlemmars löner har under decennier släpat efter kraftigt. Att utbilda sig till lärare är i dag helt enkelt en olönsam affär om man har möjlighet att göra andra yrkesval eller inte är en idealist utan tanke på pengar.
När vi i Lärarförbundet säger att våra lönelägen borde höjas med i snitt 10 000 kronor i månaden bygger detta på en saklig jämförelse med lönelägen för andra yrken med motsvarande utbildningslängd. Lönen är tillsammans med övriga villkor i yrket en avgörande faktor för att Sverige i framtiden ska kunna rekrytera och behålla välutbildade lärare.
Allt det vi ovan påpekar är egentligen välkänt, skoldebatten i media har under senare tid till stor del handlat om lärarnas villkor. Det som förvånar är att de politiker som har ansvaret för svensk skola, på nationell nivå och i kommunerna, fortfarande är så tysta när lärarnas villkor kommer på tal.
Kommunala företrädare förefaller tillfreds med att lärarnas löner är i stort sett lika dåliga överallt, ingen vill gå före, få vill göra mer än det absolut nödvändiga. Och på centralt håll talar man om det ekonomiska läget, ekonomin är alltid som mest bekymmersam när avtalsvillkor ska diskuteras. Man säger sig omöjligen ha råd att göra de satsningar som krävs. Frågan de styrande borde ställa sig är: Har vi råd att låta bli?