Sprututbytesprogrammet hindrar långsiktig vård
Foto: PRESSENS BILD
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Regeringen behöver därför inte, som fallet är med till exempel alkohol, rökning, fet mat, småskaligt svartjobb, och fortkörning, ägna sig åt statliga "uppfostringskampanjer" på tvärs mot många medborgares uppfattningar och beteenden. I narkotikafrågan kan istället regeringen koncentrera sig på att understödja människornas önskningar och krav, vilka uttalats i mängder utav opinions- och värderingsundersökningar.
Huvudspåren i regeringens narkotikapolitiska uppdrag är därför uppenbara. Dels krävs åtgärder som så långt möjligt begränsar tillgången och efterfrågan på narkotika och dels krävs insatser som ger de medborgare som fastnat i missbruk kvalificerad och långsiktig hjälp att avbryta sitt drogberoende.
Idag bärs dock många vittnesmål fram om växande svagheter och brister i narkotikapolitiken. Politiken har somnat in och människorna får inte det stöd de vill ha från det allmänna för att freda privatlivet från narkotikan. Missbruk och försäljning av droger sker mer eller mindre öppet i flera städer och missbrukare får ofta klen och ogenomtänkt hjälp för att komma ifrån sitt missbruk.
Regeringen riskerar att lämna huvudspåren i narkotikapolitiken och bisaker kan komma att förvandlas till huvudsaker. En av de bisaker som diskuteras flitigt är sprututbytet i Malmö/Lund. Sprututbytesprogrammet tillkom 1987 som ett försök att dämpa smittspridningen av HIV bland injicerande narkomaner. I dag är cirka 1100 missbrukare knutna till sprutprogrammet och diskussionen om huruvida det varit framgångsrikt eller inte är lika svårgenomtränglig och akademisk som någonsin den upphetsade debatten om mammografins vara eller icke-vara.
Som narkomanvård betraktat är sprutprogrammet emellertid inte särskilt framgångsrikt. Narkomanvårdens huvuduppgift är ju inte att minimera riskerna vid fortsatt missbruk utan att verkligen nå varje missbrukare med långsiktig och strukturerad vård som ger möjlighet att lämna missbrukarlivet. Den statliga beredningen för utvärdering av hälso- och sjukvården (SBU) har nyligen visat att det finns såväl vårdprogram som mediciner som är bättre än andra när uppgiften är att hjälpa den enskilde från ett missbruk.
Sprututbytesprogrammen är naturligtvis inte med på denna best practice-lista eftersom de inte syftar till att avbryta missbruket. 1 100 injicerande narkomaner utgör en väsentlig del av den efterfrågan av narkotika som finns i Skåne. I längden blir det naturligtvis absurt att skattebetalarna med ena handen betalar tull och polis stora pengar för att stoppa tillgången på narkotika samtidigt som de med andra handen betalar för att upprätthålla efterfrågan av samma narkotika!
Jag betvivlar inte att det i vissa lägen kan vara rätt och riktigt att av HIV-preventiva skäl bistå enskilda missbrukare med bland annat rena sprutor, men verksamheten i Malmö/Lund har växt sig på tok för stor. Jag upprörs således inte över möjligheten att dela ut en spruta men det som verkligen upprör mig är att 1000-tals missbrukare inte får seriösa chanser till kvalificerad, långsiktig och drogfri vård.
Centern, folkpartiet och kristdemokraterna som nu motionerar i riksdagen om att sprutprogrammet skall permanentas och utvidgas bidrar till att narkotikapolitikens bisaker diskuteras som vore de huvudsaker. Utökade möjligheter att underhålla missbruket bidrar nämligen till narkotikamarknadens tillväxt och underminerar därmed politikens centrala uppdrag att försöka hålla narkotikan borta från barnens uppväxt och det civila samhället i stort!