Större engagemang för flygsäkerheten
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men det finns andra sidor av flygsäkerheten, som inte lär åtgärdas i samma snabba takt. Det är redan fastslaget att det var svåra brister i flygsäkerheten som orsakade tragedin på Linate flygplatsen i Milano. Den är ofta drabbad av tät dimma. Med markradar skulle flygledarna även under svåra väderbetingelser ha god kontroll över flygplansrörelserna.
En sådan anläggning finns på flygplatsen sedan 1999, men har inte tagits i bruk. Sannolikt har frågan förhalats av politiska eller byråkratiska skäl. Taxibanan som tillåtits korsa startbanan har föråldrad skyltning och inga stoppskyltar. Det tyska sportflygplanets kommunikation med kontrolltornet visar, att de var desorienterade i dimman och inte fick adekvat hjälp från tornet.
Fortfarande fem dagar efter olyckan hade ingen ändring av skyltningen skett. Sådana här brister i flygsäkerheten är långt ifrån ovanliga på flera flygplatser i Europa. En erfaren flygresenär beskrev i DN hur mindre plan tilläts korsa landningsbanan mellan trafikflygets täta landningar.
Flygledarnas pressade arbetssituation aktualiseras med jämna mellanrum. Stress och trötthet till följd av underbemanning är vanlig. Flygledare under utbildning orsakar kritiska situationer, när de lämnas utan adekvat handledning.
Dålig eller otydlig engelska bland flygledarna skapar oklarhet och missförstånd i kommunikationen med trafikflygets piloter.
Trängseln i luftrummet kring europeiska storflygplatser orsakar täta olyckstillbud. Den nyligen beslutade halveringen av lägsta tillåtna höjdskillnad mellan plan i luftrummet minskar utrymmet för felmanövrer, utan att minska trängseln i luftrummet. Övervakning av flygrörelser och starttillstånd som centraliserats till Bryssel förefaller att skapa fördröjningar, extra köproblem och ökad stress för piloter och trafikledning.
Militär- och civilflyget har inte samordnade flygledningssystem. Militärflyg rapporteras ofta olyckstillbudgenom att uppehålla sig i civilflygets korridorer. Tragedin med det ryska passagerarplanet som sköts ner med en ukrainsk raket, är ett otäckt exempel påbristande samordning av säkerheten i luftrummet.
Amerikanska flygsäkerhetsexperter har återkommande slagit larm om detta slags brister i europeisk flygsäkerhet. De oroas av hur tungfotat EU-byråkratin fungerar härvidlag, och att ekonomiska och nationella intressen ges omotiverat stort spelrum.
Mig veterligt har varken regeringen eller våra EU-parlamentariker med kraft drivit dessa övergripande flygsäkerhetsfrågor inom unionen. Mot bakgrund avflygkatastrofen i Milano, den svåraste i Sveriges historia, krävs nu ett mer helhjärtat engagemang.
Jag förväntar mig att de EU-parlamentariker som så ofta publicerar sig i NT:s debatt, här också vill utveckla hur den europeiska flygsäkerheten kan förbättras och vilka initiativ de är beredda att ta.