Tjejer, fall inte i fällan...
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Däremot finns det många män som ratar allt detta när gräset blir grönare på andra sidan! Män som inte står för att de en gång bildat familj och skaffat barn och som plötsligt glömmer bort det. Intresset för barnen är plötsligt borta, hur barnen mår av att ha en pappa som inte tar något ansvar eller bryr sig nämnvärt är inte intressant.
Barnen har inte valt denna situation men måste finna sig i att en annan människa tar ifrån dem pappans uppmärksamhet helt och hållet. Det är också mycket tufft att få veta att ens pappa inte tycker att han har råd att hjälpa till mer än det som är lagstadgat (om nu barnen är så stora att de begriper det själva).
Hur känns det för barnen att höra sin pappa säga att han kan inte "hjälpa" till mer för han betalar det han måste. Vad är det som gör att vissa män kan rata allt utan samvete och ta för givet att kvinnan fixar det? Varför tror vissa män att plötsligt räcker en inkomst till livets nödtorft, räkningarna blir inte mindre för att hushållet blir en person mindre!
Under det halvår som jag levt ensam med mina barn har jag lärt känna så många ensamma mammor som lever på detta sätt. Visst finns det undantag, men inte många pappor lever så här och i de fall de är ensamförsörjare så har de oftast en mycket högre lön. En sådan här situation tror man väl aldrig att den man litar på ska utsätta en för men det kunde hända och jag vill med detta be alla kvinnor att "se över sitt hus". Jag var alltför godtrogen.
Som många kvinnor gör bytte jag bort ett bra betalt jobb mot ett dåligt betalt deltidsjobb inom vården därför att vår barnomsorg inte fungerade så bra. Även om jag gjorde det för barnens skull så litade jag på att vi skulle hjälpas åt när vi blev äldre. Men, nu står jag här med en usel pension när den dagen kommer. Jag har inte heller någon möjlighet att spara därför att marginalerna inte tillåter det. Se till att pensionsspara, vi sparade lika mycket men jag borde sparat en större summa.
Dumt nog begärde jag också uppskov med mitt studielån, vi betalade bara av hans, mitt får jag dras med i tio år till! "Det får jag skylla mig själv för", har jag fått höra! I stunden är det så självklart att ställa upp och ordna så att familjen ska ha det bra - men sen...
Det är dags att det blir en debatt om alla ensamma mammor som bara förlorar hela tiden. Bidraget man är berättigad till räcker inte. Är det vettigt att den part som överger familjen och struntar i hur det går ska kunna ha en högre inkomst kvar att leva på ensam än vad kvinnan med barn har, finns det logik i det? Det är alltid barnen det går ut över.