Det har alltid funnits människor som avviker från det vi kallar det normala. När de kommer
i skolmiljö brukar problemen bli tydliga. De uppfattas som krångliga och svåra att hantera. Oftast är de inte alls studiemotiverade.
Enligt läroplanen ska alla behandlas utifrån sina egna förutsättningar. Det låter bra. Men
i praktiken fungerar det inte särskilt väl. Vi är inte rustade att ta vara på och utveckla de avvikande barnens begåvningar. För ofta är det så, att många av de avvikande barnen har begåvningar som vi helt enkelt inte uppfattar. Det vi inte uppfattar kan vi heller inte hjälpa till att utveckla. Att det är så, är naturligtvis inte skolans fel.
Alla barn är inte skolmogna vid en viss ålder. Det kan variera högst anmärkningsvärt. Jag talar av egen erfarenhet. Jag hade uppenbara läs- och skrivsvårigheter när jag gick i Folkskolan. När jag skulle börja tredje klass var det nära att jag hamnade i hjälpklass. Inte förrän i 20-årsåldern var jag studiemogen. Men då gick inlärningen fort. Snart var alla förlorade läsår återtagna och det med råge. Jag fick, tack och lov, möjlighet till studier senare i ungdomen. Ges ungdomar den möjligheten i dag?
Jag tror inte att jag är unik. Många barn och ungdomar har en liknande, om inte identisk situation. Fångas dessa barn och ungdomar inte upp och hjälps så är risken stor att de hamnar i en situation där de känner sig utslagna och svikna av samhället. Risken för destruktiva handlingar är stor. Kriminalitet i olika former är inte ovanlig. För samhället i stort kan det bli en mycket kostsam historia. För den enskilde en katastrof. Ur alla synpunkter man kan komma på, är varje satsad krona i dessa barn- och ungdomsår ren förtjänst i det långa loppet. För alla inblandade.
Varför ska det vara så svårt att erkänna att människor är olika? Det finns utomordentliga begåvningar som inte hjälps att utveckla det de är duktiga på. Som bekant talar man numera inte om en intelligens utan om många olika intelligenser. Det gamla begreppet innehöll bara förmågan att snabbt inhämta teoretisk kunskap. Till detta begrepp har nu lagts intelligenser som musikalitet, verbal förmåga, logisk förmåga, kroppslig, visuell, interpersonell, intrapersonell, naturalistisk och andlig intelligens. Alla egenskaperna behövs. Att ha svårt för vissa saker behöver inte innebära att man är dum. Han eller hon kan vara virtuos inom annat område.
Vi har ett undervisningssystem med stora ambitioner. Det antyder flexibilitet. Men det känns ännu fyrkantigt. Det är anpassat till någon slags medelmänniska. Det räcker visserligen ut hjälpande händer för att få avvikande att inordna sig bland medelmänniskor. Men det hjälper inte. Det är inte de avvikande som ska inordnas. Det är vår behandling av dem som måste ändras.