Uppenbart att EU visat sig vara en utrikespolitisk papperstiger
I Sverige har eurons vara eller inte stått i centrum för den Europapolitiska debatten hela året.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sedermera har kontrahenterna försökt närma sig varandra igen - åtminstone när världens tv-kameror är påslagna. Nu senast log till exempel Frankrikes president Jacques Chirac i kapp med Storbritanniens premiärminister Tony Blair och hans tyska kollega Gerhard Schröder.
Men faktum kvarstår. I den stund inte alla medlemsländer, eller i vart fall de tyngsta, är någorlunda överens redan från början saknar unionen en gemensam utrikespolitik.
Varför det gick som det gjorde kommer säkert att debatteras länge. Att undersöka saken objektivt är dock inte helt lätt eftersom svaren är beroende av frågorna och dessa frågor är i sin tur beroende på avsändarens egen inställning i sakfrågan. Fransmännen kan till exempel hävda att britter och andra valde sin egen proamerikanska linje innan frågan dryftats mellan medlemsstaterna i vanlig ordning. Engelsmännen kan istället hävda att det var Frankrikes arrogans och Tysklands militanta pacifism som förstörde möjligheterna att uppnå en önskvärd kompromiss.
Men redan ovanstående resonemang brister i intellektuell stringens! Frankrike och Storbritannien med flera stater må vara internationella aktörer i sig, men inom varje land rådde förstås delade meningar. Den politik som faktiskt utformades berodde på vem som för tillfället innehade den politiska makten.
Alldeles oavsett inställning till den amerikanska politiken och krigets utgång är det uppenbart att EU visat sig vara en utrikespolitisk papperstiger. Det är inte första gången. Under krigen på Balkan var visserligen den (väst-) europeiska sämjan större, men handlingsförlamningen nästan lika påfallande. Alla var överens om att något måste göras men ingen gjorde någonting. Det blev Nato med USA i spetsen som tvingades lösa den krisen.
Nu talar många om den amerikanska världsdominansen som ett problem. Ofta framförs denna åsikt från personer med eller mindre kritisk syn på Förenta Staterna, eller åtminstone den sittande Bush-administrationen. Men faktum kvarstår för alla oavsett inställning till den amerikanska politiken: Washington kan i stort sett göra vad Washington vill. Med en försvarsbudget som är lika stor som de 15 följande staterna i världen har USA en säkerhetspolitisk potential som knappast skådats sedan Romarrikets dagar.
Även om den amerikanska utrikespolitiken emellanåt kan förefalla arrogant skall vi nog ändå vara glada för att det är just Förenta Staterna som är den enda återstående supermakten. Tänk tanken att det varit USA som kollapsat 1991 och inte Sovjetunionen - vilken istället hade överlevt som supermakt. Ett skrämmande scenario för alla utom övertygade gammalkommunister.
Likaså bör vi vara glada för att Förenta Staterna inte slutit sig inom sig självt i splendid isolation. Ett globalt maktvakuum är inget att trakta efter.
Likväl är förstås beroendet av den amerikanska välviljan politiskt otillfredsställande. Men att (med rätta eller ej) gnälla hjälper föga. För ofta är aversionen gentemot USA mest uttryck för egna tillkortakommanden.
Obalansen mellan Förenta Staterna å ena sidan och EU å andra leder till psykologiska spärrar - på båda sidor Atlanten. Europeiska stats- och regeringschefer känner att de måste visa sig sturska, att visa att de inte är amerikanernas knähundar. I Förenta Staterna är samtidigt ledande politiker rädda för inhemsk kritik om de inte uppträder utifrån en naturlig styrkeposition.
Varför är Europa så mycket svagare än USA? Ekonomiskt är skillnaden knappast milsvidd, däremot den politiska potensen och inte bara det. Säkerhetspolitiskt backas till exempel eventuella ambitioner varken upp av vilja eller medel. Den europeiska rösten (eller snarare rösterna) väcker ingen respekt eftersom det saknas resurser (framför allt militära) och än mer vilja att nyttja dessa.
Men naturligtvis grundar sig impotensen också i oförmågan att tala med en röst. Att EU i realiteten saknar denna utrikespolitiska röst är i och för sig inte så förvånande. När unionen successivt byggdes upp under efterkrigstiden syftade den först och främst till att långsiktigt skapa fredliga förhållanden i Västeuropa - att förhindra nya krig mellan i första hand Frankrike och Tyskland. Man kan säga att EG/EU växte fram som ett försök till att tygla den "inre" utrikespolitiken, mellan medlemsstaterna. Den "yttre" utrikespolitiken lämnades tills vidare därhän och dikterades i vilket fall som helst av relativt givna förutsättningar under det kalla kriget.
Det är alltså inte så märkligt att den gemensamma utrikespolitiken inte fungerar. Men med en ny tid råder nya förutsättningar och den rådande situationen är inte tillfredsställande. Till skillnad från den jämförelsevis trögrörliga "inre" utrikespolitiken kräver den "yttre" också snabba beslut. Mer eller mindre akuta situationer kan uppkomma och kan kräva omedelbara reaktioner. Skall den gemensamma utrikespolitiken fungera krävs ett välsmort samarbete. Den nationella vetorätten bör respekteras men det är samtidigt orimligt att enskilda medlemsländer vid en akut kris blockerar möjligheterna för EU att uppträda som utrikespolitisk aktör.