Våld som arbetsmetod ärförkastligt i en demokrati
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Gahrtons deltagande i en demonstration mot EU är jämförbart med andra politikers besök i sina valkretsar. När andra politiker besöker sina hemmalän där de blivit valda så besöker Gahrton motståndsgrupper mot EU.
Inget märkligt med det. Det är här han har sina röster och möjliga nya väljare. Men en politiker på besök i sin valkrets har självklart ingen exklusiv rätt att vägra att följa instruktioner från polisen. Politikern löper samma risk att bli omhändertagen som alla andra i sådana situationer.
En professor som framträdde i en Ekointervju i samband med demonstrationen hävdade att Gahrton besökte demonstrationen å "yrkets" vägnar och att yrkespolitikerrollen borde ha gett honom särskilda privilegier. En sådan inställning till yrkespolitikern är dock minst sagt betänksam.
Som folkvald politiker har man, av naturliga demokratiska skäl, ett extra skydd vad gäller möjligheten att åtalas. Rollen som lagstiftare och därmed beslutsfattare i frågor som rör till exempel polis, domstolsväsende och militär kräver detta skydd för att kunna utövas fritt och utan risker för hot.
Men politikerrollen ger självfallet ingen rätt för politikern att ställa sig över polismyndigheten i akuta situationer. Polisyrket vore fullkomligt absurt om det inte, i syfte att sköta uppdraget, innebar mandat att omhänderta vem som helst. Uppdraget i detta fall var att upprätthålla ordningen och skydda liv och egendom och i sådana lägen har polisen tolkningsföreträde.
En del smått hysteriska inlägg som jag hört och läst i medierna efter Malmödemonstrationen har gravt felaktigt drivit tesen att det skulle vara odemokratiskt att omhänderta en politiker. Som jag ovan beskrivit är sådana påståenden helt grundlösa.
Ett av demokratins fundament är medborgarnas yttrande- och demonstrationsfrihet. Friheten att demonstrera och yttra sig är dock inte utan begränsningar. Förolämpande och mot folkgrupper hetsande yttranden och demonstrationer kan stoppas, förbjudas och åtalas.
Vidare kan poliser ingripa mot demonstrationer som riskerar att urarta och som kan innebära fara för liv och egendom. Demokrati betyder således inte att var och en gör vad den vill. Lusten att säga och göra vad som helst vägs hela tiden av mot andra människors lust att höra och utsättas för vad som helst.
Yrkesdemonstranter av det slag vi här talar om bär emellertid ofta på föreställningen att de är de enda sanna uttolkarna av demokratin. Inte så sällan ser de sig själva som en ställföreträdande kampenhet som i "folkets intresse" slåss mot förtryck och diktatur.
Polisen är i deras ögon en självklar fiende och varje ingripande i yrkesdemonstranternas övningar kan därför tolkas som maktens odemokratiska övervåld.
Polisen får naturligtvis inte bete sig hur som helst. Dess åtgärder och metoder kan och skall granskas genom anmälningar och utredningar.
Så kommer att ske också efter Malmödemonstrationen. Sådan prövning av eventuella brott begångna av myndighetspersoner är en självklar sak i en demokratisk rättsstat.
Yrkesdemonstranter som företeelse har dock väldigt svaga samband med såväl rättsstaten som demokratin. Att använda våld och vandalisering som arbetsmetod är tvärtom förkastligt i en sund demokrati.
Det är just av detta skäl som polisen har instruktion att ingripa mot sådant. De skall ingripa även om det vid sällsynta tillfällen samtidigt innebär att en politiker på besök i sin valkrets måste omhändertas en kortare stund.
I sådana situationer får faktiskt Gahrton och andra stå ut med att jämställas med vanliga dödliga medborgare. (SNB)