Vänstern har ett tungt ansvar för händelserna i Göteborg
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alla som såg bilderna och vi som var där kunde utan problem se att något var fullständigt fel. Under ett regn av gatsten tvingades poliserna retirera tills förstärkning med polishästar anlände. Terroristerna kunde under en dryg halvtimme skövla och bränna som de behagade på Avenyn. När brandkåren försökte släcka bränderna möttes de också av gatsten. Det var nog tur att inga molotovcocktails slängdes in i de plundrade butikerna!
Ett grundläggande problem som framkommit under toppmötet är att polisens utrustning inte nått upp till uppgiftens mål. Att det inte fanns några alternativ mellan batongen och pistolen gjorde att utkommenderade poliser ständigt hamnade i livsfarliga situationer. Det kan inte vara rimligt att enskilda poliser måste gå i närstrid med terrorister. Lika orimligt är det att polisen behöver öppna eld för att skydda skadade kolleger. Polisen måste ha tillgång till utrustning som gör det möjligt att hålla pöbeln på avstånd.
I helgen argumenterade Utrikespolitiska institutets chef Ander Mellbourn för att militären skulle kunna användas vid liknande situationer. Möjligen en drastisk åtgärd, men en diskussion kan knappast skada.
Sedan mötets avslutande har kommentarerna om upploppen och vandaliseringen duggat tätt. Alla vill vara med och fördöma, vissa mer trovärdigt än andra. Regeringen tillsatte snabbt en utredning som skall undersöka polisens utrustning. Ingvar Carlsson och Ulf Adelsohn ingår i gruppen. Förra tisdagen framkom det att säkerhetspolisens bedömning innan mötet stämde väl överens med händelserna. Sannolikt har även regeringen haft tillgång till informationen, ändå blev chocken stor för ministrarna.
Justitieminister Thomas Bodströms första uttalande på resa i Kalmar hamnade snett. Han påstod bland annat att polisen hade full kontroll över situationen. Troligen hade han inte korrekta uppgifter om vad som hände på Avenyn. På lördagens presskonferans med rikspolischefen Sten Heckscher gick halva tiden åt att förklarar för den samlade världspressen att minister Bodström inte hade något som helst ansvar för händelserna. Snällt av partikollegan Heckscher!
Den paraplyorganisation, Göteborg 2001, som arrangerade många av demonstrationerna och seminarierna som avhölls samlade ett 80 tal olika föreningar. Bland annat AFA, Miljöpartiet, Grön ungdom, Vänsterpartiet, SKU, SAC, Ung vänster och Ya Basta.
Att två riksdagspartier och dess ungdomsförbund tar plats under samma paraply som den våldsglorifierande extremvänstern är förvånande. AFAhar funnits i landet sedan början av nittiotalet och har vid flera tillfällen visat sin förkärlek för våldsanvändning. Huvudsakligen mot nynazister och högerextrema organisationer, något som knappast kan ha undgått riksdagspartierna.
En nu borttagen länk på AFA:s hemsida ledde till ett spel som uppgavs ge rätt stämning inför Göteborgsmötet. Det gick ut på att kasta sten på McDonalds, Shell och Nike. Nu fanns det ingen bensinstation på Avenyn och det var nog tur, vad som hände med sportaffärerna och hamburgerbarerna vet alla.
Vilket ansvar har då vänsterpartiet och miljöpartiet? Båda har i efterhand tagit avstånd från ligisterna. Ändå undkommer partierna inte ansvar, genom att stå sida vid sida med våldsverkarna faller skuggan även över dem. Det finns, främst i vänsterpartiet, uppenbarligen en romantiserad bild över våldet som redskap för att nå politiska mål.
Bara målet är gott nog verkar vänsteretablisemanget acceptera det mesta. Den nyvalde ordföranden i Ung vänster Ali Esbati sade på vänsterkongressen att "När kapitalismen skenar i väg måste systemets brister lappas ihop med ideologi och med våld." Likaså likställde han polisens agerande i Göteborg med Ådalen 1931.
En absurd jämförelse som vittnar om historielösheten bland förment reformerade kommunister!
Ett par timmar efter att polisen tvingats öppna eld säger samme Esbati "I går Seattle, i går Nice, i dag Göteborg. Kapitalismen står inför sina dödgrävare." Miljöpartisten Per Gharton talar om Sverige som ett samhälle på väg mot en polisstat.
Revolutionär kommunistisk ungdom som gick med i tåget liknar Sverige vid en "skendemokrati". Fast redan namnet borde avskräcka demokratiska organisationer från att ta i dem med tång, än mindre promenera sida vid sida med dem. Innebörden av ordet revolution kan knappast missförstås.
Måttstocken som används är skev! Toleransen bland den så kallade demokratiska vänstern för allehanda dårar i extremvänstern är pinsamt stor. Det går utmärkt att mana till väpnad kamp och revolution i tal och på organisationernas hemsidor. Sedan gömmer den sig bakom förklaringen att man inte menar det bokstavligt utan bara ger uttryck för ett målande bildspråk!
Vänsterns ansvar är tungt. Det är inte trovärdigt att förneka kännedom om vissa organisationers våldsanvändning. Och även om det finns enskilda individer som försökt förhindra terroristerna från att deltaga i demonstrationstågen gjorde arrangörerna med all önskvärd tydlighet inte tillräckligt.
Gudrun Schyman uppskattar säkert inte att buntas ihop med våldsverkare, men det kommer hon och vänsterpartiet att förbli. Kan vänstern inte hålla flanken ren från terrorister får den också acceptera konsekvenserna!