Väntetiderna i vården måste kortas för alla

Norrköping2001-05-05 04:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Landstinget har inrättat tre länsdelssamråd bland annat för att förbättra samarbetet landsting-kommun.
Det här samarbetet har givetvis funnits långt dessförinnan. Och det är nödvändigt, eftersom det är samma människor som ibland finns inom landstingsvården och ibland inom den kommunala omsorgen.
Det fungerar ofta bra, när det gäller de akut sjuka. När Elsa Svensson drabbas av stroke och tas in akut på Vrinnevisjukhuset får hon all vård sjukhuset kan ge.
Så småningom flyttas hon till närsjukvårdskliniken, där det finns ett antal platser för rehabilitering av strokedrabbade.
Hon får välja om hon vill stanna kvar där eller komma hem och i stället få besök av hemteamet, som hjälper henne med rehabiliteringen hemma.
Fast hon får ju inte bo i Gryt utan måste bo inom en halvtimmes radie från sjukhuset.
Innan hon skrivs ut, görs en vårdplan upp med patient, anhörig, läkare, arbetsterapeut och biståndshandläggare.Men givetvis medför en stroke svåra konsekvenser för henne, trots att akutvården för det mesta fungerar bra.
En fotbollsspelare som skadar sig under en match passerar akutvården och sjukgymnasten som på räls. Men för en gammal kvinna med utsliten höft, som bor i Ljura, fyra trappor upp utan hiss, är det köer och väntetider som gäller.
Först väntan för att komma till vårdcentralen, väntan på röntgentid, väntan på beskedet om röntgen och remiss till ortopeden på Vrinnevisjukhuset. Så följer 36 veckors väntan innan hon tas emot där.
Under alla dessa veckor behöver hon hemtjänst, eftersom hon har värk och inte kan klara sig själv. Hon får sitta och se våren förvandlas till höst - genom fönstret. Hennes livskvalitet försämras mycket av denna tid i väntan.
En gammal kvinna (eller man) som väntar på en starroperation - och det behöver de flesta äldre förr eller senare- får ställa in sig på att vänta i 34 veckor. Under denna väntetid ser hon så illa att hon behöver mycket hemhjälp.
Trots de ökade kostnaderna för hälso- och sjukvården har inte behandlingar och vårddagar ökat utan snarare minskat. Tillgången på personal har även den försämrats.
För östgötar i kö innebär det förlorade år. Och alla dessa förlorade år kommer att negativt påverka det välfärdsbokslut landstingets majoritet rimligtvis måste göra upp inför nästa val.
Vi måste vända denna utveckling. Och vi måste förkorta väntetiderna. Att det går, visade vi under de borgerliga åren.
Läs mer om