Var finns empatin inom vården?
Livet är oerhört skört och sjukvården är ingen exakt vetenskap. Men varje medborgare bör kunna förvänta sig ett värdigt, korrekt och empatiskt bemötande i sjukvården varje gång. Så är ingalunda fallet nu, skriver författaren Marcus Birro.
Jag är en far utan barn. Det är tragiskt och något jag får leva med, skriver författaren Marcus Birro. Foto: Hasse Holmberg/Scanpix
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nästan på dagen för ett år sedan förlorade vi vår son Dante i för tidig födsel. I oktober förra året drabbades vi igen. Vad som skulle bli, och i våra hjärtan redan blivit, en liten flicka krystades ut i en plåtburk. Livet och döden, särskilt när de möts, är ofta en rätt smutsig historia.
Sent missfall kallar läkarna det. Våra barn kallar vi dem.
Tomas Tranströmer skriver i en dikt att tiden är en labyrint, att man kan lägga örat mot väggen och höra sig själv gå förbi på andra sidan. Exakt så är det att leva med en vredgad sorg.
I min bok Svarta Vykort - En bok om tröst går jag till hårt angrepp på svensk sjukvård och försäkringskassan. Jag trodde i min enfald att jag skulle öppna upp för en diskussion, en debatt med givande och tagande.
Men jag blir istället fullständigt negligerad av sjukvården, sedd på som en rättshaverist, en hysterika som råkat extremt illa ut. Jag ses som ett "enskilt fall." Myndigheter och stora tungfotade institutioner älskar att degradera människor till "enskilda fall." Det möjliggör för dem att helt legalt och rättmätigt vägra tala om dem. Likadant med försäkringskassan.
Jag kan berätta att sedan jag direkt efter katastrofen för ett år sedan gick ut offentligt med vad som hänt, när jag i tidningar, på hemsida och på min blogg, sakligt och noggrant diskuterat den oerhörda brist på empati och värdighet som vi drabbades av inom sjukvården, så har jag bokstavligen bombarderats med mail, brev och samtal från hundratals människor, föräldrar med för tidigt födda och döda barn, som råkat ut för exakt samma sak. Det är närmst häpnadsväckande hur lika erfarenheterna är. Är alla vi rättshaverister? Är vi endast, var och en för sig, enskilda fall att inte bry sig om?
Det är för mig ställt bortom allt tvivel att alla vi knappast bara utgör "enskilda fall" utan samlade tillsammans pekar på ett oerhört systemfel.
Svensk sjukvård är säkert medicinskt i toppklass. Empatiskt finns den inte ens med på kartan. Svensk sjukvårds självbild är grandios och avskyvärt felaktig.
Eftersom sjukvården och försäkringskassan verkar ha svårt att diskutera det här på en mer allmän nivå har jag plitat ner några konkreta förslag och åtgärder som jag hoppas någon ansvarig inom svensk sjukvård kan bemöta. Det är ju genom sina misstag, sina brister, man växer som människa, som institution, som organisation, och som verksamhet.
Det är genom sina misstag man lär sig. Det är tragiskt att det alltid byggs farthinder framför daghemmet först efter olyckan men ännu mer tragiskt vore det om det trots olyckan inte byggdes något hinder alls.
Inför obligatorisk urinodling på alla gravida kvinnor. När man vet att urinvägsinfektion kan orsaka för tidig födsel och att gravida kvinnor lättare drabbas är det oförklarligt att detta inte redan är standard inom sjukvården.
Bjud in mannen i mödravården. Mannen är fullständigt utraderad inom svensk mödravård. Han existerar inte. Han sitter bredvid men finns inte. Han syns inte. Han bjuds aldrig in. Det är en skam för ett av världens mest upplysta länder att mannen knappast räknas alls.
Gör Svarta Vykort till kurslitteratur. Att läsa den boken kan säkert få blivande läkare, sjuksköterskor, kuratorer och undersköterskor att tänka en extra gång innan samma oerhörda brist på empati och samma misstag upprepas i framtiden. Jag lovar att skänka bort varje royaltykrona.
Utbilda försäkringskassan i värdighet. Det är häpnadsväckande hur den nya, hårdare ordningen på kassan drabbar de svagaste grupperna i samhället. Att gång på gång tvingas läsa brev från kvinnor som efter flertalet dödfödda barn ändå vägras sjukskrivning av försäkringskassan med motivering att "graviditet är ett normaltillstånd" är inte bara ovärdigt utan också ett dribblande med människoliv. För många kvinnor är graviditeten ingalunda ett normaltillstånd.
Livet är oerhört skört och sjukvården är ingen exakt vetenskap. Men varje medborgare bör kunna förvänta sig ett värdigt, korrekt och empatiskt bemötande i sjukvården varje gång. Så är ingalunda fallet nu. Det verkar finnas en kåranda bland läkare, alls inte olik den som sägs råda på vissa håll inom polisen, en jargong där "lite spill får man räkna med" tycks råda.
En det av detta "spill" är mina barn.
Jag är en far utan barn. Det är tragiskt och något jag får leva med. Jag har ändå tur som har till yrke att skriva, att formulera sorgen i ord.
Nu har vi chansen att diskutera svensk sjukvårds självbild, empatiförmåga och rutiner. För att så effektivt som möjligt minimera riskerna för detta att hända igen. Det är skam om inte svensk sjukvård tar chansen.poet och författare