Var stolta över att ni ser bra ut
- Svar till Norrköpings Lucia med tärnor och Anna Sight
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Först vill jag tacka lucia med tärnor för sången, glädjen och ljuset som ni spred under luciadagen. Men jag får känslan av att ni bortförklarar att ni är söta i er insändare. Jag uppfattar det som om ni poängterar att scenvana och sångröst är det viktigaste. Visst är detta också en fördel men jag tycker att ni skall vara stolta över att ni ser bra ut. Underbart att få titta och lyssna på tjejer som både är söta och kan sjunga.
Jag förstår inte varför det har blivit "fult" att vara snygg. Det tävlas ju i så mycket annat i vårt samhälle så varför inte i skönhet. En framgångsrik idrottare blir höjd till skyarna - att vara framstående i idrotts- och sportsammanhang är inte fult. Men det går inte att bli en riktigt duktig idrottsman med enbart träning, man måste även ha en viss medfödd talang för den sport man sysslar med.
Precis som det inte går att vinna en skönhetstävling utan medfödd skönhet. Det går inte heller att bli en populär programledare eller känd skådespelare med enbart träning. Även medfödd talang och utstrålning krävs. En populär sångartist kan inte bli detta med enbart träning - det behövs även en bra sångröst. Varför är det "fint" att ha vissa egenskaper och "fult" med andra.
Anna Sight tycker synd om de skolflickor som alltid får vara tärnor. Då är det väl ännu mera synd om de barn som har lite "svårt att hägna med" i skolan och som dagligen får höra vilka bra prov och bra betyg vissa klasskamrater får? De kanske har kämpat lika hårt eller ännu mer men de har inte samma förutsättningar för att förstå och lära in som sina "duktiga" klasskamrater.
Många elever får aldrig en enda premie under hela sin skoltid men får varje avslutning sitta och titta på när andra får gå fram och hämta. Detta tycker jag är ännu värre. Lucia är det ju så ytterst få flickor som blir medan premier delas ut till flera och ändå blir många elever ständigt utan.
Jag har själv två underbara ganska jämngamla tonårsflickor men de är mycket olika. Den äldsta har ett alldagligt utseende (ingen luciatyp) men hon har jättelätt för sig i skolan och behöver inte anstränga sig särskilt mycket för att få MVG på proven. Hon är dessutom mycket duktig i idrott och uppskattad i det bollsportlag hon spelar med. Lillasyster har ingen av dessa egenskaper. Hon kämpar hårt inför skolproven men klarar oftast precis att bli godkänd. Här finns heller inga anlag för att bli duktig i idrott/sport utan även där ligger hon på godkänd.
Ibland känner hon sig mindre värd och underlägsen sin duktiga syster även om vi försäkrar att vi älskar båda precis lika mycket. Däremot är lillasyster mycket söt och ser bra ut. Detta tröstar storasyster henne med ibland. Men du får väl tänka på hur söt du är säger hon för att muntra upp henne och jag hör att hon menar vad hon säger. Det finns ingen avundsjuka eller fördomar i hennes ord (som jag anar i Anna Sights inlägg) utan hon verkar snarare stolt och glad över sin söta syster.
Vad jag vill ha sagt med detta är att livet inte alltid är rättvist - men visst finns det väl något bra att vara stolt över hos varje människa. Om det sedan är att ha "läshuvud", vara duktig på sport, vara vacker, ha fin sångröst eller något annat spelar väl inte så stor roll. Jag tycker att alla egenskaper är lika mycket värda och vi lever ju tyvärr i ett konkurrens- och tävlingssamhälle. Men då måste det också få vara tillåtet att tävla i allt utan att det ena skall klassas som "fult" och det andra som "fint".
Jag är precis lika stolt över min "söta" flicka som över min "duktiga" flicka. Får jag inte vara det?