Vissa föräldrar tycks ha abdikerat
I en kultur där vuxna försöker vara unga så länge som möjligt tycks det inte finnas någon kvar som kan sätta gränser, skriver Yvonne Andersson (kd).
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag skulle önska att föräldrar tar tillfället i akt att umgås med de barn och tonåringar de inte hinner se röken av annars. Barn och ungdomar behöver att någon finns för dem också då arbetslivet och skolan upphör för ett tag.
I dag präglas vår livsstil allt mer av kortsiktig planering när vi hoppar mellan arbeten och relationer för att få maximal tillfredsställelse i stunden. Vissa föräldrar tycks ha abdikerat från sin föräldraroll i jakten på att förverkliga sig själva. Resultatet är att tonåringar och barn känner sig osedda
Vi hör allt fler larmrapporter om hur unga skär sig, lägger ut bilder av sig själva på nätet eller vars högsta dröm är att bli kändis i en dokusåpa - allt för att synas. I en kultur där vuxna försöker vara unga så länge som möjligt, tycks det inte finnas någon kvar som kan sätta gränserna och ge de "riktiga" ungdomar ramar och normer för ett värdigt liv.
Vuxna verkar ha glömt att vara förälder innebär ett livslångt åtagande. Det handlar om omsorg, fostran, vägledning och att vara förebild. Dagens politik gör det inte lättare att ta sitt ansvar som förälder. Systemen inom den ekonomiska familjepolitiken sträcker sig bara till åtta- respektive tolvårs åldern.
Det är fram till dess föräldraförsäkringen gäller och som man kan ta ut "vård av sjukt barndagar". Men just då våra unga barn blir tretton - tonår - och behöver oss som mest, finns inget offentligt stöd.
Jag vill arbeta för att även föräldrar till tonåringar ska ha rätt att ta ut tjänstledighet för att stödja sitt barn under den här tiden.
Ett barn på väg att bli vuxet är inte mindre barn för det eller för att det är bråkigt eller jobbigt. I dag befinner sig sådana unga vuxna i ett ingentingsland mellan barndom och vuxenvärld. Barndomsvärlden försöker barnet själv komma bort från, i vuxenvärlden känner det sig inte alltid välkommet. I övergången mellan barndom och vuxenvärld, behöver barnet stöd från omgivningen, samtidigt som det kan vara just då vi som föräldrar känner att vi inte orkar med eller inte har tid.
Det krävs tid för samtal och samvaro och för att föra vidare de normer som skapar en trygghet i tillvaron. Barn och ungdomar måste sluta ses som projekt som vi driver för vårt eget blotta nöjes skull. Barn tar tid.
Man är förälder hela livet, även om rollerna och ansvaret skiftar. Det skiftar med barnens behov, det är det vi aldrig får glömma. Att vara förälder är ett livslångt uppdrag.
Det kräver uthållighet, långsiktighet och fasthet, men ger så mycket tillbaka. Därför ska föräldraskapet uppvärderas och respekteras. Semestertid är möjligheternas tid att både umgås med barnen och ge dem de förebilder de så väl behöver.