Storstadsregion i eliten ett drag av önsketänkande
Pendeltåg i Fjärde storstadsregionen.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Dessvärre har nog påståendet starka drag av önsketänkande. Framgången tycks de basera på att ett antal Linköpingsbor och företagare gillar namnet Fjärde storstadsregionen. En i sanning blygsam plattform.
I själva verket andas inlägget frustration över att bygget av regionen inte tycks komma någon vart. Men de ställer en rad adekvata frågor: Vad gör Fjärde storstadsregionen så unik? Var ska de framtida regiongränserna dras? Hur ska vi sticka ut?
En betraktares svar kunde vara:
- Unikt vad gäller grandiosa ambitioner med bräcklig underbyggnad, brist på ledarskap och brist på samsyn. Att sjösätta ett regionalt projekt med så uppenbart bristfälliga förutsättningar, det kan ses som unikt.
När Kalmar läns landshövding lanserade förslaget, att Västervik, och de delar av norra Småland som ligger inom Linköpings stift, med fördel kunde tillföras Östergötland märktes knappast någon reaktion.
När en anslutning till Östergötland uttalades från Tranås kommun, blev reaktionen härifrån närmast ett avståndstagande. Det markerar en brist på engagemang och konstruktivitet som är bekymmersam.
Man kan fråga sig, om politikerna i Linköping och Norrköping över huvud taget är mogna att leda den tänkta utvecklingen.
Problemen kring sjukvårdens omstrukturering, flygplatsfrågan och annan logistikverksamhet, liksom utbyggnaden av universitetsutbildningen i Norrköping, markerar djupgående motsättningar.
Att övriga kommuner inom regionen har negativ befolkningsutveckling med tillhörande försvagad skattekraft och näringsutveckling, stämmer också till eftertanke.
Hur ska vi sticka ut? Kanske genom mer balanserad marknadsföring, genom ett politiskt ledarskap vuxet uppgiften att kraftsamla och uthålligt leda ett dynamiskt utvecklingsarbete.