Panelen består både av läkare, professorer och så de sjukvården är till för, sådana som du och jag, vanliga patienter. Hela panelen är överens om att en diskussion om de här frågorna är helt nödvändig.
När jag kommer hem till Sverige och Norrköping möts jag av rubriker i NT som hävdar att jag begär för mycket.
Dag Almkvist skriver den 14/6 att det är att begära för mycket av ett sjukvårdssystem att leverera empati.
Jag måste ha levt i en väldigt naiv värld. Jag trodde i min enfald att varje medborgare hade rätt att slippa bli nonchalerad, kränkande, ovärdigt eller slarvigt bemött inom vården.
Av reaktionerna i NT att döma är det jag, och inte systemet som har fel.
Jag ska hälsa alla de hundratals medmänniskor som hört av sig till mig med sina identiska, liknande och alla skrämmande historier, att alla vi som drabbats av ett ovärdigt bemötande i vården, att vi begär för mycket. Jag ska hälsa dem att deras krav på att bli sedda och mötta som just medmänniskor är orimliga krav. Jag ska hälsa dem att vi alla lever i ett land där ingen vågar ta i de här frågorna, där försäkringskassan tillåts sätta dagordningen för tonen mellan människor och där empatibristen alltså tydligen är något som ingår.
Jag ska hälsa dem att det lilla vi begär, att bli korrekt och hederligt bemötta, är för mycket begärt.
Hävdar Dag Almkvist med bestämdhet och på riktigt att ett värdigt bemötande i sjukvården är en lyx vi inte har råd med?
Eftersom jag inte fått några andra reaktioner antar jag att han har rätt.
Det är kanske mig det är fel på. Jag kanske faktiskt kräver för mycket. Men om det värdighet och heder är för stora krav är Sverige ett land att beklaga.
Men om det är det land ni vill ha, är det kanske jag som får söka mig till nya marker.