Det behövs inget feministiskt parti
Ett feministiskt parti skulle få svårt att samla alla kvinnor och genomföra radikala samhällsförändringar, tror Gunnar Nygren.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det förändrar inte det faktum att ett feministiskt parti skulle få svårt att samla alla kvinnor och genomföra radikala samhällsförändringar. Det är sant att höger-vänsterskalan inte är den enda politiska dimensionen, att politiken bland annat rymmer även en könsdimension. Kvinnor kan ha gemensamma intressen över klassgränserna som de etablerade partierna kan negligera. Samtidigt är och förblir det svårt att komma runt klass- och etnicitetsfrågor också när man diskuterar jämställdhet. Det är inte säkert, knappast ens troligt, att en rik svensk kvinna har samma politiska intressen som en fattig invandrarkvinna beträffande exempelvis arbetsmarknadspolitik och skattepolitik. Reformer som stärker den rika kvinnans oberoende kan få rakt motsatt effekt för en annan kvinna. Hur skulle ett feministiskt parti komma att förhålla sig till det?
Risken finns att ett feministiskt parti, för att blidka kvinnor av olika bakgrund, blir ännu ett
i raden av partier som fastnar i urvattnade kompromisser för att vara alla till lags. Jag har svårt att se att ett sådant parti skulle kunna enas ens om att dela föräldraförsäkringen lika mellan könen eller att höja kvinnolönerna inom den offentliga sektorn. Om så blir fallet skulle (f)-partiet bli lika tandlöst som de etablerade partierna och hela projektet skulle framstå som synnerligen kontraproduktivt. Ett steg tillbaka istället för framåt. Det behövs alltså inget nytt parti, de politiska kanalerna finns redan, det gäller "bara" att vrida dem i rätt riktning.
Så hur går man vidare? Omfattande förändringar måste ske snart, det är vi nog många som känner.
Mitt slitna svar blir att förändringar allt som oftast gror underifrån, genom samtal, opinionsbildning och praktisk kamp. Jämställdheten byggs inte av några självutsedda världsförbättrare i Rosenbad. Den byggs av tusentals trötta och heligt förbannade tjejer - och en och annan kille - med erfarenhet av könsförtrycket, som reser sig upp och säger nej. Den politiska eliten lyssnar bara när den tvingas till det. Förändringar blir därför bara möjliga när tillräckligt många kräver dem. Vilket är just vad som sker i dag, där år av protester äntligen verkar leda fram till en bättre lagstiftning mot våldtäkter (åtminstone på pappret). En liten men viktig politisk seger för alla som i åratal kämpat mot samhällets patriarkala syn på kön och sexualitet.
Lärdomen av detta är kanske att den viktigaste radikala kraft som finns är de sociala rörelser som mobiliserar för förändring. De politiska partierna finns till som verkställare av rörelsernas krav, de har ingen egen livskraft. Därför vore ett feministiskt parti förmodligen att börja i fel ände. Trots det är debatten angelägen, eftersom verklig jämställdhet mellan kvinnor och män på intet sätt har uppnåtts i praktiken.
Kvinnorörelserna har ännu många segrar framför sig.