Män är ovilliga att diskutera ansvar
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Man att därifrån moralisera över att det främst är kvinnor som engagerar sig i dagens kvinnorörelser tyder på en förbluffande historisk blindhet. De flesta sociala rörelser som sett dagens ljus har ju nämligen uppstått bland socialt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt underordnade grupper. Det är faktiskt bara logiskt att upproret och kampen föds och närs hos dem som gör egna konkreta erfarenheter av de strukturella orättvisorna.
Undrar om Erik Svansbo är beredd att applicera sina tankegångar på liknande sociala rörelser som varit historiskt aktiva? Fackföreningensrörelsen, som ju mest rymmer löntagare som strider för rättigheter som LAS och MBL. Medborgarrättsrörelsen i USA, som ju länge betraktades som de svartas kamp. Eller de jordlösa böndernas rörelser i Latinamerika, för den delen.
Inte skulle väl Erik invända mot dessa rörelser att de i första hand varit arbetstagarnas respektive de svartas respektive de jordlösas rörelser? Inte skulle han väl tveka att solidarisera sig med exempelvis Martin Luther King för det? Men med feminismen blir det plötsligt känsligt. Varför? Kanske för att vi upptäcker att den utmanar oss män och tvingar oss att reflektera över våra livsvillkor på en politisk nivå, men också på en privat. Den tvingar oss förr eller senare att se vår egen position i en maktordning som ingen av oss kan ställa oss utanför, alla våra goda ambitioner till trots.
Feminismen är ingen kvinnofråga, det har Erik rätt i. Men det är inte kvinnors engagemang som utgör problemet, utan mäns ovilja att diskutera ansvar - både individuellt och som grupp. Återstår gör jämlikheten och försöken att bygga den. Menar man allvar så skräms man inte av att solidarisera sig med dem som faktiskt kämpar. Man blir hellre en liten del av den kampen.