Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som alla säkert redan vet är Kriminalvården inte i närheten av att lyckas med sitt uppdrag, att ta hand om kriminella och se till att de inte återfaller i brottslighet. Just nu känns det som om kriminalvården befinner sig i en brant utförsbacke som bara kan sluta i kaos. Det finns knappt någon vård kvar, framför allt inte på häktena trots att de intagna i dag vistas under mycket längre tider på häkte. Numera är det säkerhet och ekonomi som gäller. Kriminalvården anställer allt mer personal på höga positioner och hoppas att problemen på så sätt ska lösa sig själva, samtidigt minskar antalet anställda nära klienterna. En effekt är att det uppstår mycket ensamarbete, vilket inte är tillåtet.Kriminalvården uppger att man strävar mot en jämn könsfördelning, men på en del verksamhetsställen kräver ledningen att det måste vara minst en manlig personal per avdelning, år 2008 känns det väldigt märkligt och motivering lämnas inte av ledningen. Är inte kvinnor lika mycket värda längre? För tidigare har det inte varit något problem med två kvinnliga personal per avdelning. Naturligtvis tillämpar även Kriminalvården ändlösa vikariatanställningar, man får hoppas att de som är vikarier är män, för annars lär de inte erhålla en fast anställning. För vissa uppgifter måste man vara grundutbildad, vilket kanske inte är helt konstigt, men då vore det önskvärt om Kriminalvården skickade personal på utbildning innan man jobbat tre, fyra år. Vissa dagar saknas nästan helt utbildad eller manlig personal, vilket gör det väldigt svårt att klara den typ av bemanning som ledningen kräver. När ledningen informeras om problem eller felaktigheter händer ingenting, utan vi förväntas lösa allt själva. Frågan är hur vi ska kunna lösa problem när vi inte ens har personal nog att fullfölja våra dagliga rutiner. För ledningen handlar det om karriär, ekonomi och säkerhet, det är vi som jobbar med klienterna som försöker göra det jobb vi är utsedda för att sköta.
