Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag är en konstig varelse. Jag vill äta mat i stället för kemikalier. Jag vill inte äta lokalt producerade och "obesprutade" jordgubbar som efter att ha stått tre veckor i kylskåpet fortfarande ser ut som plastfrukt i leksaksaffären. Jag vill veta varifrån det härliga hamburgerpålägget med ursprung "Sydamerika" kommer ifrån. Är det en självdöd häst som legat på pampas i Argentina eller är det en häst som kontrollslaktats i ett slakteri i Chile och som sedan marinerats i konserveringsmedel, smakämnen och målats för att se snyggt ut. Jag accepterar att livsmedel som legat länge får mögel på sig. Något som jag tror den moderna människan, som indoktrinerats av matreklamen där maten är färgglad som en broschyr i färgbutiken, skulle få tuppjuck av. Enligt Ridderheimsrapporten är jag en idealist som fått för mig att äta mat i stället för kemikalier. Enligt samma rapport är jag också så korkad att jag i dessa svåra tider också är beredd att betala för denna mat. Och jag kan lova att jag, som rapporten förvånat säger, tillhör de tio procent som i framtiden kan tänka mig att handla mat i stället för kemikalier. "Vi ser en klassisk konflikt mellan idealism och ekonomi torna upp sig" säger framtidsforskaren i rapporten. Som jag ser det betyder det att vi som har råd, vi kan köpa mat. Ni som inte har råd får köpa billig mat där en diffus råvara är konserverad/smaksatt/färgad med kemikalier. Usch, vilken konstig individ jag är så jag förstår att många framtidsrapporter måste skrivas om mig. Jag som inte vill äta kemikalier.
