Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Häktet Norrköping har utsatts för en omorganisation. Resultatet har blivit en stressad, ostrukturerad och osäker arbetsmiljö för personalen, vilket också ger en mer pressad situation för de intagna. Personalen har både före och under omorganisationen påpekat kommande brister för ledningen, men nästan inget har hörsammats. I grunden handlar det om att spara pengar och effektivisera. I dag förekommer en hel del ensamarbete, något som inte är tillåtet. Man har också justerat en del säkerhetsrutiner för att få personalen att räcka till. Just detta ovannämnda, med mera, var punkter som den nya organisationen skulle råda bot på. Den flexibilitet i schemat som tidigare var lockande har nästan helt försvunnit och lönerna mår man dåligt av att se. Nu när det äntligen har spikats en minimilön för alla utbildade anställda har många hoppats på att få ett lönepåslag som matchar de ökande levnadskostnaderna, men ett par hundra kronor över minimilön är allt som tilldelas utbildad personal med flerårig erfarenhet av yrket. Det rimmar illa med att kriminalvården söker akademiker, för vilken vettig människa med långa studier bakom sig och stora studieskulder framför sig vill ha ett underbetalt arbete där kompetensen inte tas till vara? Och mycket riktigt har häktet Norrköping förlorat en del mycket duktiga medarbetare, som även utbildats av kriminalvården för mycket stora summor. Också det verkar inte riktigt klokt så här i besparingstider. Kritik, även konstruktiv sådan, stoppas så snabbt det går, innan den når någon form av dignitet. Personalen är bara en "bunt gnällspikar". Ledningen har uppmärksammats på en hel del brister som kan lösas med enkla medel, men så sker icke. Ingen vet varför.
