DEBATT: Omöjligt med ständig beredskap

För mig är det svårt att förstå att det blivit sådant tumult om det svenska agerandet kring tsunamin. Det är väl så, att ledningen av den svenska katastrofberedskapen skulle varit bättre, det kan jag inte ha någon uppfattning om. Man måste ändå ifrågasätta hur stor en beredskapsstyrka ska vara och när/hur den ska sättas i funktion.
På något sätt tycks man nu - efter tsunamin - kräva, att beredskapen skulle varit dimensionerad för att omedelbart klara av den här generationens största naturkatastrof - på andra sidan jordklotet.
Det skulle förmodligen kosta miljarder årligen att ha materiel och manskap ständigt beredda i den omfattningen. Före tsunamin skulle troligen de allra flesta skakat på huvudet åt en så befängd idé.

Så kom katastrofen. Ingen svensk kunde ha överblick i den stora förvirringen, särskilt inte då ansvariga befann sig på olika håll under julen. Men man ställer kravet att det politiska ledarskiktet omedelbart skulle insett katastrofens vidd, agerat ögonblickligen och gett order om att hjälpa 20 000-30 000 svenskar, som möjligen - man kunde inte veta - var i nöd.
Vad har vi för krav? Frågan kvarstår även om man inrättar en betydligt större stående räddningsstyrka: När ska den rycka ut? Hur mycket personal ska vi ha som sitter och väntar på att något ska hända? Vilken utrustning ska finnas?

Hur mycket har man rätt att kräva av ambassadörer, turistföretag, lokala räddnings-tjänster (om de finns) och för den delen, de drabbade själva?
Om hundra svenskar på en turist-ö drabbas av olycka, ska man agera då från svensk sida? Krävs det tusentals?
I tsunamins fall fanns de drabbade svenskarna långt borta på hundratals mils avstånd från varandra; var ska man då sätta in resurserna? Ska de splittras på många håll? Ska man rusa iväg omedelbart? Kan man landa med flygplanen? Det talas numera om att stora, oplanerade insatser kan vara mera till hinders än hjälp.

Politiker, vars beslutsunderlag var extremt svårbedömbart, vill en del nu "ska ta sitt ansvar" och avgå. Vartill hjälper det? Vilka andra hade tagit effektivare omedelbara beslut? Var finns besinningen och självkritiken?
Eftersom jag aldrig drabbats av något liknande trauma kan jag förstås inte tänka mig in i hur det känns, men nog kan man undra: På vad sätt lindrar det ens eget lidande om "ansvariga" försvinner?
Ska kritiken tjäna något syfte så måste väl ändå det rimligaste vara att beredskapen stärks och rutiner ses över, så att vi bättre kan hantera kommande katastrofer.
Det borde vara en självklar utgångspunkt, även för den som blivit drabbad, att framtida skador ska kunna minimeras.

Debatt: Omöjligt med ständig beredskap