Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi lever i ett samhälle som anser sig vara en välfärdsstat. Vi tar emot hundratusentals legala och illegala flyktingar som vi ger mat och husrum. Detsamma gäller vilsna katter och hundar. Men de mest utsatta av våra medborgare lämnar vi utan tak över huvudet.Ett förvånansvärt fåtal personer passar inte in i vårt genomreglerade samhälle, där alla ska vara stöpta i samma form och gå till ett tidsbundet arbete för att klara uppehället. En av olika anledningar utslagen människa är handikappad och borde som sådan ha rätt till en anpassad tillvaro. Men de har ingen egen organisation som tar tillvara på och driver deras intressen.En uteliggare är ingen skam för sig själv men för samhället. Den är ett symptom på brister som i jämförelse med mycket annat kräver små insatser att avhjälpa. Det handlar om ett effektivt utnyttjande av samhällsresurser. Vi har många tomma lägenheter, bygger dyra och dåligt utnyttjade idrottsanläggningar, kastar överbliven mat från storkök och så vidare. I det här fallet, som i många andra, är inte världens rikaste land USA någon förebild. Men man har heller inte där framhållit sig vara en välfärdsstat. Där dominerar snarast djungelns lag och det är väl den enklaste lösningen. Må vi inte hamna i den situationen.De grundläggande mänskliga behoven/rättigheterna är mat , värme, tak över huvudet och gemenskap. Så länge vi inte klarar av att ge det till alla svenska medborgare bör vi undvika att kalla landet välfärdsstat. Vi får vara tacksamma för de frivilligorganisationer som i mån av resurser försöker lindra nöden.
