Jag är God man för två afghanska ungdomar i kommunen. De kom hit i slutet av november 2015, det vill säga efter den 24 november då regeringen införde nya strängare asylregler. Att vara barn som söker asyl innebär att vi i Sverige är något mer generösa jämfört vad som gäller för vuxna. Nu efter drygt två års väntan, har mina pojkar genomgått Migrationsverkets utredning och en har fått utvisningsbeslut och den andre väntar sitt besked i dagarna.
En viktig utgångspunkt är om ungdomarna är barn eller ej. I detta sammanhang spelar de omtvistade medicinska åldersbestämningarna en viktig roll. Det är oklart vilket intresse som har visas för asylutredningens övriga delar.
Den 14 januari 2018 visades ett inslag på Rapport som bland annat hävdar att Migrationsverket bortser från andra delar av utredningen och i stora drag bara följer bedömningarna av röntgenbilder. Processledaren från Migrationsverket hävdar dock med emfas att man samlar in information från olika instanser och sedan gör en individuell samlad bedömning och fattar beslut.
Hur har då ledningen för Söderköpings kommun agerat i dessa frågor?
Ur Migrationsverkets beslut för en av mina pojkar kan jag utläsa att man inhämtat yttrande från Socialförvaltningen i Söderköping. Ur intygen läser jag: ”Det har i samtalen med NN inte framkommit något som ger anledning att ifrågasätta den uppgivna åldern”. That`s all!
Migrationsverket kommenterar intygen med att ”Yttrandet saknar redogörelse från Socialförvaltningens uppfattning och kan enbart tillmätas begränsat bevisvärde”.
Jag kan inte bedöma huruvida Migrationsverket bortser från andra utredningsdelar än röntgenbilderna, men jag konstaterar att man anser Socialförvaltningen vara fåordig i sitt omdöme.
Till saken hör att jag frågat andra tjänstemän inom kommunen, som arbetat med dessa pojkar under lång tid, om man är villig att skriva intyg utifrån sina respektive professioner och långvariga erfarenheter med barn och ungdomar. Svaret som jag fick efter en tid var att kommunala tjänstemän inom Söderköping fått förhållningsregler från ledningen att inte avge några intyg.
Jag är förtvivlad för den kommunala förvaltningens flathet och bristande engagemang, som bara utmynnar i ett kanslitorrt yttrande.
Denna försiktiga inställning gynnar inte mina pojkars möjlighet att bli allsidigt bedömda och sedda för vem de är. Söderköping vänder sina ensamkommande ungdomar sitt ansikte och blundar för det öde som riskerar att drabba dem.
Jag associerar till Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta i rubriken. Jag kan inte annat än instämma i den välformulerade replik som Jonatan Lejonhjärta fäller, när bröderna står ansikte mot ansikte gentemot ondskan: "Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort".