Vi är rädda för allvar
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Har man en förvrängd självbild bygger man farthinder framför daghemmet först efter att det skett en olycka. Aldrig innan.
Så fungerar Sverige till stora delar i dag.
Det ovärdiga bemötandet som jag skrev om i NT den 7 juni gällde innan katastrofen var ett faktum.Samt under de tolv dagarna vi kämpade för Dantes liv på ett sjukhus i Finland.
Varför måste det alltid bli för sent innan något händer?
Min ambition med att gå ut offentligt med den här historien är att sjukvården ser över sina självgående rutiner. Så att man inte bör ha blivit drabbad av en katastrof för att börja bli behandlad med respekt och värdigt. Det är ju så dags då.
All oro, också första gången man väntar barn, bör alltid tas på allvar. Man bör börja tala om riskerna för missfall, sorgen och döden. Livet och döden tjuvlyssnar på var sin sida av den tunna väggen, är varandras syskon, ligger hela tiden nära.
Vi är väldigt rädda för att tala om allvar i det här landet. Det är knäpptyst kring de här frågorna.
Vart tar människor vägen med all sin sorg?
Att sjukvården kommer vara där för oss nästa gång vi blir gravida är en klen tröst just nu.