Vi är värda mer än smulor
Fattigkonstnärerna är totalt osynliga i debatten, trots att kulturen i stora dela bärs upp av dem, skriver Marcus Birro. Foto: MAGNUS ANDERSSON
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kultur är allt som berör, som vidgar våra vyer, som skänker oss en smula avkoppling, som tar oss till andra världar. Kultur är poesi, litteratur, rockband, barnteater, konserter, kulturföreningar, poetry slam, fria teatergrupper, konstutställningar, novellfilmer, och musik.
Kultur är stenhårt och ideellt arbetande människor som brinner för sin konst.
Fast när man läser politikernas inlägg (och det gäller båda blocken) slås man av att kulturen får representeras av SON och Östgötateatern. Det blir liksom allt som finns.
SON får varje år 46 miljoner kronor i bidrag. 21 miljoner av dem från Norrköping. Det är mycket pengar.
Malmström och Andersson frågar sig hur många "vanlig familjer" som har råd att gå på SON om borgarna kommer till makten. Mitt intryck är ändå att de flesta "vanlig familjer" ganska högaktningsfullt skiter i symfoniorkestern. Men man vill trots allt gå på barnteater ibland, låna böcker utan att det kostar något, slinka iväg på en rockkonsert någonstans eller kanske till och med en diktuppläsning nere på Kulturkammaren. Om dessa kulturyttringar talas det aldrig. Inte från något politiskt parti.
Fattigkonstnärerna är totalt ointressanta och osynliga i debatten och detta trots att stora delar av landets och länets kultur bärs upp av dessa fattigkonstnärer. De verkar men syns inte. De kostar heller ingenting men ändå förväntar sig alla att de ska finnas där.
Av Östgötateaterns 72 miljoner kronor i årliga bidrag kommer 14 miljoner från Norrköpings kommun. Missförstår mig rätt. Det är bra att staden satsar på kulturen. Men att slentrianmässigt ge nästan alla sina pengar till stadens två stora institutioner har väldigt litet med aktiv kulturpolitkik att göra.
Vi är värda mer än de smulor som rasar ner på oss.
För en dag försvinner vi. Och då blir det inga konserter mer, inga rockklubbar, ingen dans, ingen mer barn eller ungdomsteater, inga nya vågade teateruppsättningar, inga nya romaner eller diktsamlingar att läsa, inga fler föreställningar.
Folkets uppskattning har vi redan. Men etablissemanget behandlar oss alltjämt styvmoderligt. Då kan ni sitta där med er symfoniorkester och er institutionsteater och undra vad det var som hände, vart sådana som vi tog vägen.