När det gäller 80-årige Thord Wilhelmsson är antalet sömntimmar kanske en del av förklaringen. Han behöver inte så många.
– Fem timmar kan räcka, sen är jag igång igen. Har du hört talas om sömnapné? Nu sover jag med en apparat som gör att jag vaknar pigg, men innan dess kunde jag somna på ett styrelsemöte och vakna av att alla satt och flinade, säger Thord.
Ett av hans största engagemang i livet är Lions. Det är därför vi träffas i Lions loppisbutik i Åby där Thord är en av de drivande krafterna. Hit kommer han gärna, inte bara för att jobba i butiken utan kanske oftare för att bara träffa folk och ta en fika.
– Jag bor ju rakt över gatan så ibland går jag bara ned hit och plockar lite med grejerna, även när det är stängt. Sen är det roligt att prata med besökarna och hjälpa dem tillrätta. Jag är väl en sån som gillar att hjälpa andra, jag har ju legat halva mitt liv på knä och hjälpt folk, som rörmokare.
Thord jobbade med rörmokeri i femtio år, mellan 1958 och 2009. Den största delen av den tiden drev han en egen rörfirma.
19 år gammal började han i branschen efter att hans far pratat med grannen i samma trappuppgång på Hagebygatan, eller Söderköpingsvägen som det hette då. Grannen var verkmästare på BPA och där fick Thord börja.
Thords far var Ville Andersson, mångårig kommunpolitiker i Norrköping.
– Det är nog från honom jag har mitt föreningsintresse. Han var med överallt. Jag började själv lite inom politiken för länge sen men hoppade av eftersom jag ville satsa på familjen i stället.
Familjelivet började tidigt för Thords del. Han blev pappa som 18-åring och gifte sig först tre år senare, 1960. Den ordningsföljden var då ännu inte riktigt accepterad i samhället.
– Lite skandal var det allt, säger Thord.
Fyra barn blev det totalt och numera har Thord också nio barnbarn och sju barnbarnsbarn.
De flesta som har barnbarnsbarn är ju lite till åren, Thord också förstås – han fyller ju ändå 80. Men titta på bilden här intill, inte ser han ut som 80?
– Det är flera som blir förvånade när jag avslöjar min ålder. Det måste vara genetiskt. På pappas sida har alla haft håret kvar och huvudet har fungerat. Jag är frisk och äter inga mediciner. Utan det bara rullar på, säger Thord, väl medveten om att han dragit en vinstlott i livets hälsolotteri.
Under vår intervju kommer då och då Thords Lionskamrater förbi och frågar honom till råds. Några karlar passerar vårt fikabord medan de baxar ett skåp bort till lastbryggan.
De är sexton personer som turas om att tjänstgöra här på ett rullande schema.
– Det är inte speciellt betungande. Jag tror jag har två pass på hela den här månaden, säger Thord och kisar mot ett schema som sitter anslaget på väggen.
I Lions har han varit med sedan 1983. Det var föreståndaren på den gamla Uno X-macken i Åby som sa till honom att de gjorde en massa bra saker i Lions och att han borde gå med. Så då gjorde han det. Och så blev han kvar.
Under åren har Thord varit Lionsordförande i Åby och distriktsguvernör och internationell direktor för Sverige. Bland annat.
– 1992 åkte jag till Rumänien där vi hjälpte till att bygga upp en skola för barn med speciella behov. Senare på 90-talet var jag i Lettland, där renoverade vi hus för gatubarn och ålderdomshem.
Varje år arrangerar Thord en båtresa med konferens till Åland. Han är också representant i Lions forskningsfond vid medicinska fakulteten på Linköpings universitet.
Det går att räkna upp ännu mer, till exempel alla Lions världskongresser han varit på. I år hoppas han komma iväg till Milano.
Men allt handlar inte bara om viktiga uppdrag. I Thords liv har det alltid varit viktigt att kunna göra avbrott i vardagsrushen, inte minst genom att ge sig ut på sjön. På somrarna har han sin båt i Nävekvarn.
– Båtlivet har alltid varit min vila. Särskilt förr när man inte hade mobilen, skrattar han. Du måste lägga in pauser i ditt liv. Annars går det inte.
En annan paus är lokalrevyn i Åby. I mars är han med i årets uppsättning som heter ”Tatueraren från Sevilla”, en fri tolkning av operetten om barberaren från samma stad. Thord kom med i revyn för 13 år sedan då ”någon tyckte att han sjöng bra”.
– Jodå, jag var bra på att sjunga. Då. Men framför allt var jag orädd, och det är jag fortfarande.