Det gjorde hon redan på barnhemmet i Addis Abeba när barnskötarna gick förbi hennes spjälsäng för att mata andra barn.
Det var där, på barnhemmet, där Miranda låg sida vid sida med andra småbarn, som Mia och Andreas första gången träffade sin dotter för ett halvår sedan.
Det var också från ett etiopiskt barnhem som Andreas egen resa mot Sverige började på 70-talet.
Eländig kondition
Om det inte hade varit för den där mannen från adoptionsorganisationen i Addis Abeba hade Andreas troligen inte levt i dag.
- Han hittade mamma, mig och tvillingbrorsan, som bara var små bebisar, på gatan och såg vilken eländig kondition vi var
i och tog hand om oss.
Vid fem veckors ålder kom tvillingbröderna till Sverige och Älvsbyn med sin nya mamma och pappa.
Hans tvillingbror Johan var i extra dålig kondition. Man befarade att han inte ens skulle överleva den långa flygturen, men allt gick bra - båda bröderna överlevde och växte upp
i Älvsbyn.
Kontakt med familjen
Med tiden blev de nyfikna på sitt ursprung. Sedan flera år har de regelbunden kontakt med såväl den biologiska mamman som flera halvsyskon.
- Vi åkte ner och hälsade på dem för snart tio år sedan och efter det har vi hjälpt dem ekonomiskt så att de har fått ett bättre liv. De är fortfarande väldigt fattiga, men med Etiopiens mått mätt lever de ett okay liv, säger Andreas.
Föga anade Andreas då att han inom några år skulle komma att återvända till sitt tidigare hemland
i ett helt annat ärende. Det var när Andreas och Mia under en period försökt bli med barn utan att lyckas som tanken på adoption dök upp.
Knöt bra kontakter
Eftersom Andreas själv aldrig upplevt det som negativt att vara adopterad kändes det som ett bra sätt att bli förälder.
Efter en del efterforskningar stod det dessutom klart att Andreas anknytning till Etiopien skulle underlätta och snabba på processen - men arbetet skulle de få göra själva.
- Det visade sig också bli mycket mindre kostsamt att genomföra en enskild adoption än att gå via de etablerade organisationerna, förklarar Andreas.
I våras var alla papper klara och i början av maj satte sig Andreas och Mia på flyget till Etiopien.
- Vi var nog lite naiva som trodde att vi skulle kunna åka hem med ett barn, men tack vare att vi knöt bra kontakter i Etiopien lyckades vi efter dagliga påstötningar hos de sociala myndigheterna
i Addis Abeba få ett barnbesked efter bara några veckor.
Fick lämna Miranda
- Vi skulle få en liten pojke, allt var klart men när vi kom för att träffa honom visade det sig att han hade flera sjukdomar, bland annat hiv och skulle därför inte vara tillgänglig för adoption, utan han blev inlagd på sjukhus, berättar Andreas.
Ganska snart fick de veta att sex månader gamla Miranda kunde bli deras. Efter att hon klarat läkarundersökningen utan anmärkningar fick de också ett datum för domstolsförhandlingarna.
Vid det laget hade de varit en hel månad i Etiopien och det skulle dröja ytterligare en månad innan domstolsbeslutet och alla papper var klara.
- Vi blev tvungna att åka hem och jobba, men vi anställde en särskild barnflicka som bara skulle ta hand om Miranda. Vi tyckte barnhemmet var underbemannat och det kändes jättejobbigt för oss att lämna henne där. Vem skulle vilja lämna sitt barn på ett barnhem i ett u-land, säger Mia.
Hjälper släktingar
Andreas etiopiska systrar lovade att titta till Miranda dagligen, därför kunde Andreas och Mia känna sig trygga under sin väntetid här hemma.
Under månaden de vistades i Addis Abeba fick Andreas och Mia kontakt med Mirandas biologiska morfar och hennes små mostrar och morbröder. Var mamman fanns var oklart
De månar om att fortsätta hålla kontakten med Mirandas ursprungsfamilj och har bland annat öppnat ett bankkonto för att hjälpa till med de små släktingarnas skolgång.
- Det är det enda sättet att ta sig ur fattigdomen, säger Mia, överallt ser man spädbarn växa upp på gatan med en tiggande mamma.
När det var dags att hämta hem Miranda fick Mia åka utan Andreas. Mitt
i adoptionsprocessen fick han diagnosen lymfom cancer, som han just nu behandlas för.
Varför tar det sådan tid?
Andreas och Mia har svårt att förstå varför en vanlig adoptionsprocess måste vara flera år lång.
När de genomförde sin enskilda adoption blev de föräldrar bara en månad efter att papperen i Sverige var klara.
- Jag hade aldrig orkat vänta i flera år, säger Andreas som, med hjälp av de nya kontakterna i Etiopien, är i full färd med att starta en egen adoptionsverksamhet.
- Min samarbetspartner i Addis Abeba har fått alla godkännanden som krävs och jag drar snart igång här i Sverige. Vi hoppas vara igång under nästa år.
- Min drivkraft är att hjälpa andra att bli pappor och mammor utan extremt långa väntetider. Jag har sett med egna ögon hur stort behovet är, det finns hur många barn som helst som väntar på ett nytt hem.