Pågående process. "Jag har fått en kul hjärna som ständigt håller på. Det är alltid något hörn av den som jobbar", säger Eva Uustal, överläkare och specialist på förlossningsskador. Här med hemmets överhuvud – den sibiriska katten Isabella.
Eva Uustal, överläkare och docent på Kvinnokliniken i Linköping, vill en gång för alla dra ett streck över den skam som många kvinnor brottas med som lider av förlossningsskador – ofta i hemlighet.
Skammen över att inte ha fött barn lika "fint" som väninnan, skammen över att känna smärta och obehag vid samlag och skammen över att inte längre kunna hålla tätt.
– Skammen sabbar väldigt mycket. Det är en av våra värsta företeelser. Jag träffar än i dag kvinnor som säger "det här har jag inte ens pratat om med min man". Det finns ett jättestort mörkertal av kvinnor som lider av sina bristningsskador i det tysta. Framför allt bland kvinnor i min ålder och äldre.
Varje gång hon syns i tv eller tidningar kommer det nya patienter som vågar söka vård.
– Vi kan jobba jättemycket med en attitydförändring inom professionen, bland barnmorskor och läkare. Men så länge det handlar om samhällsvärderingar har vi inte en chans. Då kommer vi aldrig i kontakt med dessa kvinnor.
Evas efternamn skvallrar om att hon har en estnisk bakgrund. Föräldrarna kom som krigsflyktingar till 40-talets Sverige. Pappa Rein, som hade en examen vid Handelshögskolan i Tallinn, fick läsa om sina poäng då den estniska utbildningen inte var giltig i hans nya hemland. Mamma Alide skulle senare få jobb på ett sanatorium utanför Södertälje.
Hur mycket har din bakgrund präglat dig?
– Jag tror att som för alla som kommer från en invandrarbakgrund finns det där – hela tiden. För min del har det alltid handlat om att vara tacksam över att man kom undan, att man lever och att man har möjligheter.
– Jag har också känt att man är skyldig alla som blev kvar och som dog, att göra det bästa av det man har. Det tror jag är gemensamt för många av första och andra generationens flyktingar.
Det kan vara ett tungt ok att lägga på sina axlar?
– Ja, men samtidigt är det en styrka också, en drivkraft i livet. Man sitter inte och väntar på att det ska flyga stekta sparvar i munnen. Vi har alla möjligheten att göra något själva.
Under gymnasiet flyttade Eva som utbytesstudent till USA. Drömmen var att söka till den internationellt erkända Berklee College of Music i Boston. Men kort efter att Eva kom hem till Sverige dog mamma Alide. Hon hade varit hjärtsjuk under större delen av Evas uppväxt.
– Jag fick någon sorts ... jag vet inte om det var en kombinerad sorgereaktion med ett plötsligt syfte i livet att jag måste bli doktor. Då skulle jag i alla fall göra nytta för andra människor.
Eva kom in som reserv på läkarutbildningen och läste de första två åren i Uppsala. 1983 flyttade hon till Linköping där hon fortsatte sina studier. Sista terminen på läkarutbildningen var en kurs i gynekologi. Eva kände direkt att hon hittat rätt.
– Det spänner över ett brett område. Inom en del andra specialiteter kan man kanske komma undan med att ha en ganska tafflig patientkontakt. Men inte inom gynekologi. Av medicinska skäl behöver man en avslappnad patient som medverkar vid undersökningen och berättar. Man behöver också använda sig själv i den kontakten och det kan vara en utmaning.
– Samtidigt är det just det som är så himla, himla roligt. Det är samspelet som gör att patientmötena fortfarande ger väldigt mycket energi. När man känner att det här blev bra för den här patienten. Den känslan är oslagbar.
Musiken har alltid spelat en viktig roll i Evas liv. Under studietiden var hon en del av studentspexet. I dag sjunger hon i Akademiska kören. "Det är livsglädje i att få göra onödiga saker bara för att det är roligt."
Några år efter examen var Eva med om något som kommit att prägla hela hennes karriär. Hon kallades till förlossningen där en kvinna hade fått en stor sfinkterskada – en bristning i ändtarmsmuskeln.
Eva insåg direkt att bristningen låg utanför hennes kunskapsområde. Hon ringde bakjouren, en erfaren och aktad läkare, som berättade i knappa ordalag hur hon skulle sy ihop skadan. Hon kände en stor besvikelse över att läkaren inte kom till salen och hjälpte henne, samtidigt som hon tänkte att "det här borde jag kunna".
– Jag kände mig så dålig. Och det här fallet sökte mig i efterhand – hur gick det egentligen? Men på den tiden fick man ingen återkoppling.
En kort tid därefter träffade hon en patient på mödravården. Kvinnan hade en oupptäckt sfinkterskada, vilket gjorde att hon inte hade någon kontroll över sin avföring.
– Jag tänkte: "Herregud, har jag snubblat över en stor hemlighet? Kan vi inte det här?" Jag bemöttes också av vissa som om jag borde hålla klaffen. Läkarkollegor, barnmorskor ... Man ska inte prata om sånt här. Det är så sällsynt och vi skrämmer bara upp kvinnor. Då blev jag ännu envisare.
Eva började forska 1990. 2001 publicerade hon, tillsammans med några kollegor, en arbetsgruppsrapport för Svensk förening för gynekologi och obstetrik, en instruktion om hur man ska göra vid en sfinkterskada – den första i sitt slag.
Nästa steg blev början på en banbrytande epok inom förlossningsvården: Bristningsregistret och backenbottenutbildning.se.
I Bristningsregistret dokumenteras alla kvinnor som fått sfinkterskador av grad tre och fyra, de mest omfattande skadorna. Registret är en uppföljning där vården får reda på hur det har gått för dessa kvinnor. Först efter åtta veckor, sedan efter ett år.
– Tre av fyra patienter som opererats för de här skadorna blir helt bra inom ett år. Det är så häftigt att kunna säga. Det är också därför det är så viktigt att söka vård i tid.
Samtidigt påbörjade hon också arbetet med backenbottenutbildning.se som sjösattes 2017. Syftet är att undervisa läkare och barnmorskor om att förebygga, hitta, behandla och följa upp förlossningsskador.
Parallellt med ett intensivt arbete gifte sig Eva och födde tre barn. Hon minns tiden som småbarnsmamma som slitsam.
– Jag känner nästan att jag har en minneslucka över den tiden. Jag jobbade jour, sov lite och var med om jobbiga saker på jobbet, det är alla gynekologer. Patienter som far illa, barn som dör, samtidigt som man ska rodda en familj.
– Men det är också en styrka. Jag har fött tre barn, jag vet vad jag pratar om. Och jag har alltid haft ett bra stöd hemifrån, både från min tidigare man och från min nuvarande kärlek.
I framtiden drömmer Eva om att få mer tid över åt forskning. "Jag behöver visa att de metoder för diagnostik och behandling som jag har utvecklat håller, även vetenskapligt."
Förlossningsvården får ofta hård kritik i media. Var anser du själv att den svenska förlossningsvården befinner sig i dag?
– Den är mycket bättre nu än när jag började på 90-talet. Jag tycker att Sverige har en väldigt, väldigt bra förlossningsvård. För vi har också en väldigt kritisk och påläst patientkår.
Är det bra?
– Det är bra, för det gör att vi måste stå på tå. Det är därför jag har försökt att uppmuntra lobbyistgrupperna att ställa krav och höras. Men man måste också bemöta kritiken att förlossningsvården är så förskräcklig. Den är inte förskräcklig. 97 procent av alla kvinnor i Sverige föder utan allvarliga förlossningsskador. Det är viktigt att ha det med sig, annars tappar man tilltron till vården och det blir farligt i sig.
– Men vi måste också ha ett finmaskigt säkerhetsnät så att vi alltid fångar upp och hjälper de kvinnor som får problem. Eftervården kan förbättras, även om vi är bra här i länet.
Har det alltid varit självklart att ta fajten?
– Om man vet något har man också en skyldighet ... när jag tror att det kanske bara är jag som har sett det här. Det är som att inte stanna vid en olycksplats. Jag tänker på Astrid Lindgrens ord: "För annars är man bara en liten lort".