När Tobias gick i första klass fick de en uppgift: att rita vad de ville bli som vuxna. De andra barnen ritade brandmän och hockeyproffs – Tobias ritade en tjock man i brun kostym och slips: han skulle bli statsminister. Var han fick idén ifrån vet han inte. Men redan då ville han förändra världen.
– Jag hade fått höra av min mamma att om något är orättvist då får man ändra på det!
Men det var inte alltid självklart att Tobias skulle kunna göra det han ville. Han föddes med en muskelsjukdom som gör att kroppens muskler är mycket svaga: "ett normalstort dricksglas är det tyngsta jag klarar av att lyfta". Som nioåring förlorade han helt förmågan att gå. Att han har personlig assistans är förutsättningen för nästan allt: att han kan arbeta, vara politiskt aktiv, resa... och att gå på 20 Tinder-dejter på en månad! Hur han hann med det är svårt att förstå, men tur var det för någonstans bland alla dejter hittade han rätt. På självaste Alla hjärtans dag träffade han för första gången den som skulle komma att bli en mycket speciell person i hans liv.
– Vi drack champagne ute på en takterrass – i februari, säger Tobias och skrattar.
Ögonen får ett lite busigt uttryck när han pratar om sin pojkvän.
– Efter första dejten sa jag till en kompis att det här var nog inte så bra, men tydligen var det något som var bra ändå... säger Tobias med ett hemligt leende.
– Det här är ett lite mer seriöst förhållande, det känns ganska konstigt, men väldigt nice!
Samtidigt innebär relationen att samhällets fördomar återigen gör sig påminda.
– Vi stod och hånglade en gång när vi blev påhoppade av en person som skrek något konfrontativt. Min pojkvän är rasifierad, så när det hände visste vi inte om det berodde på att påhopparen var rasist, homofob eller funkofob, säger Tobias med ett snett leende.
– Vår relation är inte jättelätt att visa upp offentligt, det gör att jag påminns om varför Pride är så viktigt.
Påhoppen gör honom varken ledsen eller arg numera – han har blivit van.
– Jag får väldigt mycket hat: alltifrån folk som tycker att jag borde bo på institution till att jag kostar samhället pengar. När jag var yngre var jag kaxigare, gav svar på tal och käftade emot, nu låter jag det bara rinna av mig.
De välvilliga kommentarerna kan vara precis lika illa, tillägger han.
– Ibland kommer folk fram på stan och säger: "åh gud vad roligt att se en sån som dig ute!". Vad ska jag svara på det? "Ja, jättekul att se en sån som dig!".
Han berättar också om äldre damer som gärna vill ge honom något.
– När jag var liten var det glass – nu är det pengar. Det händer minst en gång om året att en äldre kvinna kommer fram och ger mig pengar.
Synen på funktionshindrade hänger samman med politik och samhällsklimat, säger han.
– Som retoriken om att personlig assistans bara är en kostnad.
Sedan tonåren är han aktiv i Vänsterpartiet och har under den senaste mandatperioden suttit som ersättare i regionfullmäktige. Att det blev just Vänsterpartiet beror på att han tycker att det är ett parti som lägger fokus på samhällets gemenskap.
– Vi är inte enskilda individer utan allt i samhället hänger ihop. Sedan handlar det om att ifrågasätta det rådande ekonomiska systemet som bygger på att alltid sätta sitt eget intresse främst.
Och statsministerdrömmarna lever än. Om än lite mer försiktigt.
– Jag tror det är ett jävligt otacksamt jobb, men det är klart att skulle man få en sådan möjlighet vore det svårt att tacka nej.