Hasse Wennbom brinner för gamla prylar. Retrobutiken Prylo på Hospitalsgatan i Norrköping har mängder av godsaker från en svunnen tid att drömma tillbaka till.
Hasse Wennbom beskriver sig inte som en samlare privat men köper saker han tycker om. Ett och annat sop- och containerfynd har också gjorts genom åren. Grejerna i hans butik Prylo på Hospitalsgatan kommer från loppmarknader, auktioner och privatpersoner.
– Design, stil och formgivning gillar jag. Framför allt på prylar från 1950- och 1960-talet när formgivningen tog fart och företag hade designers. Stilen håller fortfarande. 1970-talet som jag själv upplevde och har minnen från är inte lika intressant. Jag tänker direkt på möbler av spånskivor och att allt skulle vara basic. Plötsligt blev designen rustik och grövre. Det var lantliv, avlutade möbler och grova bord och stolar i furu. Furumöblerna är nu sakta på väg tillbaka.
Tidsresan på Prylo startar redan innanför entrédörren. Blicken fastnar direkt på teakmöbler, en gammal stereo från Tandberg, bartillbehör som underlägg, öppnare och shakers, vältummade Teknikens Värld, skolplanscher, glas och porslin.
– Kvalitén på många grejer gör att de håller 50–60 år till. Minst. Förr – när "slit och släng" var ett relativt okänt begrepp – var man mer rädd om prylarna. Det öppnar för dagens återanvändning vilket betyder att man slipper köpa nytt.
Möbler i teak och valnöt – sideboards och matbord med stolar – är eftertraktade. Andra storsäljare är lampor, glas och porslin av kända fabrikat. Majoriteten av kunderna är kvinnor mellan 30 och 50 år. Flertalet är både kunniga och medvetna.
Gorillan från Gabrielkeramik är ett auktionsfynd. Lampan och tavlan hittades på en loppmarknad.
Prylo startade Hasse i blygsam regi hemma i Söderköping på sensommaren 2014. I rörelsens linda var det internet som gällde. Ett par år senare flyttade retroverksamheten in i en mindre butikslokal på Skolgatan i centrala Norrköping.
– Men 60 kvadratmeter räckte inte långt. Det blev snabbt för trångt. Jag fick helt enkelt inte plats med alla möbler.
Sedan 2018 är det Hospitalsgatan som gäller. 100 kvadratmeter butiksyta och lika stort lagerutrymme i källaren är lagom.
– Jag är lite förvånad över att rörelsen går runt ekonomiskt trots coronapandemin. December förra året var den bästa månaden hittills sedan starten. Jag har god hjälp av Facebook, Instagram och att retroprylar verkligen är inne. Men att bära på tunga möbler är slitsamt. Ryggen tar stryk i trapporna.
Var det bättre förr?
– Allt var så klart inte det. Men kvalitén var oftast bra på glas och möbler. Likaså hantverket. De flesta hade grejerna tills de gick sönder och inte gick att laga längre. Först då köptes det nytt. Pappa resonerade så. Mamma var tvärtom. Hon kastade och köpte nytt.
Tekoppar (1950-och 1970-tal) från Gefle-, Rörstrand- och Gustavsbergs porslinsfabriker.
Hasse Wennbom förvånas över att intresset för gamla prylar är konstant. Utbudet på marknaden är alltjämt stort.
– Det bottnar förstås i att grejerna håller. Men allt är heller inte gediget. En del teakmöbler är gjorda av spånskivor täckta med tunn fanér. Jag sålde en tidig Ikea-skänk nyligen och där syntes tydligt att dörrarna tagit stryk genom åren.
Helt klart är att intresset för tidigare trender är stort.
– Folkhemmet började byggas när folk fick pengar, flyttade in till stan och behövde möbler. Möbler var förhållandevis billiga men många hade förstås löner därefter. 1977 tjänade jag 3 600 kronor i månaden. Det var stort även om det är småsummor jämfört med i dag. Jag och tre grabbar delade en fyra på Vattengatan och betalade 800 kronor i månaden.