"Jag har jobbat mycket med mig själv. Det gör jag fortfarande", säger Kathleen Ginyard.
Black lives matter. Att svartas liv räknas. Det kan låta självklart. Men Kathleen vet att verkligheten inte alltid ser ut så. Hennes mor var i 20-årsåldern när hon träffade Caleb Ginyard, en svart gospelsångare på turné. Snart var hon gravid med Kathleen.
– Folk kunde spotta efter dem när de gick på stan tillsammans. En vit kvinna som väntade barn med en svart man uppskattades inte.
På lekskolan kände sig Kathleen ibland utanför. Hennes hår var till exempel inte som de andra barnens. De kallade henne för "Svinto". Det var ingenting mot vad som väntade när hon började skolan.
– Där blev jag en "negerjävel". Och eftersom jag är hälften av varje var jag "en jävla bastard". Syrran och jag var ensamma i stan. Vi såg annorlunda ut.
– Det var övergrepp, de knuffades. Jag lärde mig tidigt att jag var tvungen att försvara mig.
Hela tiden var hon tvungen att vara på sin vakt. Hon kallade den för "magpumparen". En rak höger mot mellangärdet.
– Jag tycker inte om att slåss. Det handlade om försvar. Mina ledord genom livet har varit de samma: Kärlek och respekt.
Ibland kunde hon klara situationer med en blick, eller en snabb replik.
– En gång skrek en kvinna "Åk hem till ditt eget land" åt mig. "Okej", sa jag. "Jag sätter väl mig på bussen till Navestad".
Systrarnas far försvann tidigt ur deras liv. Han flyttade utomlands och fortsatte karriären. Därefter hade de ingen kontakt.
– Ingen. Utom när han ringde en gång när jag var i tonåren. Han sa att han älskade mig. Jag blev så stolt, säger Kathleen.
Spåren efter hennes far fanns där. Vare sig hon ville eller inte.
– Jag fick min pappas stora kropp. Den har man också blivit dömd för.
Kathleen Ginyard tar några sekunders D-vitaminspaus i solljuset.
Hon förstod inte varför inte alla delade hennes öppenhet inför andra människors olikheter. Men med åren blev hon starkare. Efter uppmuntran från en lärare bestämde hon sig för att läsa vidare.
Studierna bekräftade många av hennes tankar om hur samhällets osynliga normer kan påverka oss.
– Jag är kvinna och jag ser ut som jag ser ut. Då står man utanför normen. På två sätt.
Hon träffade andra med liknande bakgrund. Att engagera sig och stötta dem hjälpte.
Som vuxen har Kathleen lärt sig om sina förfäders historia. Hur hennes släkt fördes från Afrikas västkust till USA. Hur de såldes som slavar. En dag hörde en av hennes amerikanska halvbröder av sig. Han skrev på en bok om deras gemensamma far.
Kathleen bestämde sig för att besöka USA.
– Även om jag fortfarande kände mig svart tas jag för en amerikan där. I Sverige blir jag aldrig svensk.
– Men i dag vågar jag att vara den jag är. Jag tänker inte vara rädd. Det bara tär på en.
Rasismen från uppväxten har inte försvunnit. Men hon upplever att den tar sig andra uttryck.
– I dag är den mer politisk.
Maic Sema och Sead Haksabanovic i IFK Norrköping är några av de idrottare som hyllat Black Lives Matter.
Black lives matter har spritt sig över världen. När IFK Norrköpings Sead Haksabanovic gjorde säsongens första mål gick han ner på ett knä. Fotbollsstjärnans sätt att hylla rörelsen.
– Jag är så tacksam över att Black Lives Matter har blivit så stort som det har blivit, säger Kathleen.
De senaste veckorna har Louis De Geers staty på Gamla torget diskuterats flitigt. Kathleen tycker att den ska stå kvar – om den kan användas för att informera om den svenska handeln med slavar på 1600-talet.
– Mitt efternamn, "Ginyard", kommer från en slavägare. Jag tänker inte byta ut det, säger hon.
– För mig är det viktigt att namnet finns kvar. För att visa hur historien var.