– Jag hoppas kunna fortsätta jobba än ett tag, trots att jag fyller 64 år i april. Jag har inga planer på att lägga ner, säger egenföretagaren Monica Andersson, när hon tar emot i sin lilla syateljé, på Skolgatan i centrala Norrköping.
Det visar sig att hon snarare tänker tvärtom och räds inte att hitta nya nischer.
– För ett och ett halvt år sedan började jag även satsa på broderi, man måste tänka lite nytt, tillägger hon.
Men annars det nysömnad och ändringar som är Monicas huvudsakliga sysselsättning. I tjocka pärmar har hon samlat foton på det hantverk hon gjort under de 44 åren som etablerad skräddare. Här finns alltifrån eleganta dräkter till bröllopsklänningar och mer vardagliga plagg. Men Monica har också låtit sig utmanas av mer udda förfrågningar.
– Jag har sytt dansbandskläder, det var under 70- och 80-talet, säger hon och visar vykort där bandmedlemmar poserar i skjortor med de klassiskt långa kragarna och utsvängda byxorna.
Färgerna bestämde de själva medan Monica hade ganska fria händer att skissa modellerna. Lite mer udda uppdrag har Monica fortfarande kvar och det är blandningen som inspirerar henne. Bland annat syr hon kläder till kvinnliga präster.
– Det finns större möjligheter att variera klädseln för dem i dag och då kommer de hit och vill få något uppsytt, säger hon.
Monicas Intresse för att sy kom redan som barn, inspirerad av sin fem år äldre syster. Åtta år gammal sydde Monica sina första tygdockor. Och de hamnade på en alldeles särskild plats.
– Jag fick följa med min syster på Hep Stars konsert i Finspång. Vakterna tyckte att jag var så liten så de lyfte över mig så att jag kom jättenära scenen. Och när Hep Stars spelat klart kastade vi upp dockorna till dem som gåvor, skrattar Monica.
Som 13-åring började hon sy sina egna kläder. Det var inget som klasskompisarna tyckte var märkligt, tror hon.
Inte helt oväntat blev det Lennings när det var dags att välja gymnasium. Därefter fick hon jobb som ändringssömmerska för butiken Gulins Pepita.
Så var det den där promenaden på Kungsgatan för 44 år sedan, den som kom att visa riktningen för resten av Monicas yrkesverksamma liv. En tom lokal där gjorde att 19-åringen på allvar såg möjligheten att starta eget. Och så blev det. Sedan dess har hon stått både på egna ben och jobbat tillsammans med en kompanjon.
– Vi slog oss ihop 1982 och jobbade ihop fram till 2015, då hon gick i pension. Hon jobbade mycket med plisseringar och då behövde man vara två, förklarar Monica.
Snart hade även Monica kunskapen. Det ledde till att hon fick förfrågningar om att sy upp tävlingskjolar till kvinnliga bowlingsspelare.
– Förr hade de plisserade kjolar. Det var en del jobb, för varje kjol hade 35 knapphål för att kunna justeras, säger hon.
Tre dagar i veckan är Monica i sin ateljé för att ta emot kunder. Resten av tiden jobbar hon hemifrån.
– Ett perfekt upplägg, konstaterar hon.
Många branscher märker av den ökade näthandeln, påverkas du?
– Folk köper mycket på nätet, som inte passar. Då kommer till mig för att få ändrat. Jag har märkt en stor ökning de senaste tio åren. Sedan är det väl så att folk inte syr upp lika mycket i dag som förr, det har ju blivit dyrare.
Hur ser återväxten ut i skrädderiyrket?
– I dag ska alla bli designers. Men man kan inte bli en bra designer om man inte kan sy. Man måste kunna hantverket och för det är intresset inte så stort.