– Den har hängt länge i garderoben, men det här är väl ett bra tillfälle för uniformens sista uppdrag. Det blir väl bra, säger Bernt Österlund och ler.

Det är det.

En guldmedalj lyser på kavajen.

Artikelbild

Maj-Lis och Bernt Österlund har varit gifta i 49 år.

– Jag fick den, när jag hade jobbat i Kustbevakningen i 30 år. Det blev tio år till innan jag gick i pension... Kustbevakningen var mer än ett jobb. Det gav mig livet, säger Bernt med ett visst allvar i rösten.

Vi återkommer till det.

Vårt samtal över en kopp kaffe hemma i vardagsrummet hos Bernt och Maj-Lis, som varit gifta i 49 år, börjar i mitten av 1800-talet, om efternamn och på havet.

– Släkten hette faktiskt Andersson från början, men när min farfars far mönstrade på ett fartyg, som gick i skytteltrafik till och från Australien med vete, fick han byta efternamn. Styrman mötte honom på däck och sa, när han frågade om namnet, ”Andersson har vi redan en ombord, men Österlund är ledigt”, berättar Bernt och skrattar.

Bernt Österlund växte upp på Haga i Norrköping och gick sina första år i skolan på Karlshovsskolan. Studietiden började bra, men när Bernt öppnade sin betygsbok inför sommarlovet mellan ”trean” och ”fyran” fick han en chock.

– Det stod ”icke uppflyttad”. Jag glömmer aldrig den känslan på examensdagen. Varken jag eller mina föräldrar hade fått några som helst indikationer på det. Jag och en kompis på samma gård, Olle, blev kvarsittare. Det var kanske för vi bodde på en barnrikegård. Jag fick aldrig fått veta varför. Det förstörde hela min skoltid och påverkade mig i väldigt många år, säger Bernt.

– Att vara kvarsittare var på den tiden både skamligt och fult. Det var pinsamt, men det gick hyfsat för mig ändå...

En annons i en tidning öppnade vägen och livet.

– Jag hade gjort lumpen på I 4 i Linköping och jobbat som varubud och lagerarbetare, men det var ingen framtid. Jag hade börjat läsa lite kurser på distans om maskin och navigation, men också om tull, spedition och frakt, när Tullverket sökte aspiranter i en annons. Jag samlade ihop allt jag hade och skrev en ansökan, berättar Bernt.

Så ringde telefonen en dag.

– Jag träffade chefen för östra kustdistriktet på Tullkammaren i Norrköping. Han sa ”dina meriter räcker inte till, men kan du börja den 1 april är det bra".

Det var 1963.

Han blev kvar i 40 år till pensionen.

– Jag har jobbat på alla sorters fartyg och trivdes bra från första till sista dagen. Det var bra arbetskompisar på land och på vatten. Jag har många goda minnen, säger Bernt.

Berätta.

– Ett av de allra första uppdragen var att bevaka Nikita Chrusjtjov, när han var i Sverige 1964. Det var speciellt.

Sovjetunionens premiärminister?

– Vi låg med vår båt vid en boj ute i Brunnsviken medan han bodde på Haga. Vi hade sällskap av poliser ombord också. Det var en del uppståndelse runt hans besök.

Bernt tog igen sin förlorade utbildning under åren i Kustbevakningen.

– Att jag fick gå om ”trean” i folkskolan hämmade mig i många år – också privat. Jag hade inte lust för mycket då så jag har Kustbevakningen att tacka för mycket. Jobbet gav mig livet, menar Bernt.

...och utbildning?

– När jag skulle gå en nautisk utbildning på Chalmers tekniska högskola i Göteborg så skulle vi fylla i en blankett med våra tidigare utbildningar och lämna till prefekten, men det fanns ingen rad för folkskola. Jag ritade dit en egen spalt och skrev ”åtta år i folkskola”. När han fick lappen i sin hand sa han ”Det var som tusan. Finns det såna kvar än... Det här ska gå bra”, berättar Bernt.

Det gjorde det.

– Det var inget snack om saken. Det var ingen tvekan om att jag inte skulle klara det. Jag var kanske inte så dum i huvudet ändå. Jag tänkte så många gånger under karriären. Den där taggen från folkskolan fanns kvar länge.

Det blev 20 år på sjön och 20 år på land under de 40 åren Bernt Österlund gick från aspirant till kustbevakningsinspektör.

– Ett tag hade jag mer nätter på sjön än på land, men när jag mönstrade av så blev det en ny utmaning i jobbet. Mitt jobb blev då att få ihop besättning till våra fartyg. Det var inte det enklaste, men jag hade stor nytta av min erfarenhet ute på sjön.

Han har varit trogen Norrköping i hela sitt liv.

– Jag har jobbat och varit i hamn i nästan varje stad längs vår långa kust, men har alltid bott kvar här. Det var aldrig aktuellt att flytta härifrån säger Bernt, som gifte sig med sin Maj-Lis i Falun på påskafton 1970.

– Jag träffade henne i Dalarna först. Vi brevväxlade med varandra en tid, men så flyttade hon till Norrköping 1969 och blev kvar.