Jag hälsar på hemma hos Michael B Tretow i lägenheten på Surbrunnsgatan i Stockholm. Här bor han med hustrun Lilian och den lite skygga katten Tio.
I musik- och tv-rummet sitter guld- och platinaskivor på väggarna. Här syns också utmärkelsen han fick på Grammisgalan 2004 för sina insatser i svenskt musikliv. Överst på bokhyllorna står minst tjugo riktigt gamla mikrofoner på rad.
Men vad är det för låda på soffbordet?
– Det är en VU-mätare som känner av ljudnivåer. När jag jobbade i studio hade jag alltid koll på mätarna för att ljudet inte skulle styra över, och jag har fortfarande en ovilja att lyssna på musik utan att använda ögonen. Så den har jag på när jag sitter här och lyssnar, berättar Micke som gärna njuter av Bob Dylan, Aretha Franklin ”och annat gammalt”.
Ända sedan uppväxten på Kungsgatan 25 i Norrköping har han varit intresserad av ljud. Pappa spelade fiol och dragspel och mamma spelade piano. Micke började med gitarr och bas i bandet Chrystals och ingick under några år på 1960-talet i Sune Peters orkester. Det var så han träffade Lilian från Söderköping sommaren 1965.
– Första gången jag såg honom stod han på scenen på Söderköpings brunn med Sune Peters, berättar Lilian.
De gifte sig 1969 i Paris. Då hade Micke inlett sin karriär som ljudtekniker, en bana som började redan i Norrköping där han som ung spelade in lokala band med för tiden mycket avancerade metoder.
1966 skrev NT en artikel om 22-åringen som givit ut debutalbumet ”Sänd på dig” och kallade sig svensk mästare i nödrim. När han försökte nå ut med sina inspelningar fick han napp på skivbolaget Knäppupp som gav ut Povel Ramels skivor. Men Rune Persson på Metronomestudion tyckte det brusade för mycket och bad Micke komma och göra nya inspelningar. När han klev in i en riktig studio för första gången insåg han att detta var hans drömarbetsplats.
– Vi flyttade till Stockholm 1967. När jag började som ljudtekniker på Metronome provade jag mig fram mycket, bland annat byggde jag om en högtalare till mikrofon för att spela in bastrumma med, berättar Micke.
Många som jobbat med honom i studion har vittnat om hans påhittighet. För att ta en historia ur mängden: När Janne Schaffer skulle spela in elgitarr på Abbalåten ”So long” ställde Micke honom på botten av Bruno Glenmarks kaklade pool för att få ett bra eko. Hela huset skakade av bullret.
Micke hade tidigare arbetat med både Björn Ulvaeus och Benny Andersson och när Abba bildades i början på 1970-talet var det naturligt att han fortsatte som deras tekniker.
– Vi hade så bra personkemi. Och väldigt roligt hade vi också, varenda dag. Samma humor. Det var inga slitningar eller sånt.
De jobbade intensivt under inspelningarna med arbetsdagar som Micke till slut fick begränsa till högst tolv timmar mellan klockan 10 och 22, delvis för att inte störa grannen ovanför studion.
Micke fortsatte som Abbas inspelningstekniker ända fram till bandets sista album ”Visitors” 1981.
Lyssnar du på Abba i dag?
– Nej, jag har varit så inblandad i låtarna, senast när de gavs ut på cd. Jag har förlyssnat mig på det.
1981 dök det upp en märklig låt på radion av några som kallade sig Caramba. ”Hubba hubba zoot zoot” blev en stor hit trots att texten bestod av nonsensord och ingen visste vem artisten var. Först mot slutet av 1990-talet kröp det fram att ”Caramba” framför allt utgjorts av Michael B. Tretow och Ted Gärdestad.
– Det var mest en rolig grej, det där att det skulle vara hemligt. Att folk spekulerade så mycket.
Lilian minns:
– Vi bodde i Sollentuna då och Micke hade en studio i en tillbyggnad. Jag hörde Micke och Ted laja där ute, och vad de skrattade.
Hon hjälper till lite under intervjun eftersom Micke inte är helt återhämtad efter den stroke han fick 2001. Det var en julidag, de hade varit och badat. Micke skulle sätta sig i studion i Brommavillan och mixa. Sedan minns han inget mera av den dagen. Det tog honom flera år av träning innan han kunde prata igen. Nu går det bättre, men han har fortfarande problem med höger arm som inte lyder riktigt.
Efter den händelsen har han inte kunnat hålla på med musik.
– Om jag kunde skulle jag gärna ägna mig åt studioarbete i dag också, säger han.
Men han har många bra musikminnen att se tillbaka på, och när vi kommer in på de rätt skruvade låtar han gjort i sina dagar skrattar han gott. ”Den makalösa manicken” till exempel. Den var gjord som ett inslag på en barnskiva, men fick eget liv på radion och Svensktoppen 1986.
På 1990-talet gav han ut Trolles trafikkassettradio, ett uppdrag från NTF som handlade om trafiksäkerhet för barn. Micke utformade det som ett musikaliskt barnprogram med fem troll som alla spelades av honom själv, däribland Rolle med Norrköpingsdialekt. Här medverkade också Mickes och Lilians båda barn Sofia och Rasmus.
– Det är mycket humor och ironi i det jag gjort. Inte i jing-larna kanske. Jo förresten, i dem också.
Den som vill höra Michael B Tretow prata riktigt gammalt Norrköpingsmål kan lyssna på låten ”Åby Folkets park -59”. Där beskriver han hur hans band tvingades sänka den redan låga volymen under en spelning för att en gubbe klagade på ljudet.
– Det mesta i låten är sant, fast det var i Jursla och inte Åby, avslöjar han.
Micke besöker inte Norrköping så ofta nu för tiden. Men det händer, eftersom föräldrarna ligger begravda på Södra kyrkogården. Hemma i Stockholm går han och Lilian varje dag ut och fikar, och en gång i månaden träffar han killarna i teknikerklubben. Han har fortfarande kontakt med flera av dem han jobbat med, inte minst Janne Schaffer. Björn och Benny träffar han ibland på olika tillställningar.
Innan vi bryter upp måste Micke fråga:
– Den där värsta Norrköpingskan, har den försvunnit? Eller säger man fortfarande Spiråaalen?