– Ibland måste du lämna det gamla bakom dig och acceptera det nya. Du måste låta livet överraska dig, säger hon.
Vi träffas på Portalen, en verksamhet som startade år 2011 med målet att få ut fler människor i egen försörjning genom att flytta fokus från individens problem och brister till hennes kompetenser och förmågor.
– Det handlar mycket om att få de människor som kommer hit att må bättre och landa i sig själva och i den nya situationen, säger Natalia Bonilla.
För nio år sen, år 2009, överraskade Natalia sig själv genom att flytta till Sverige. Hon hade träffat och gift sig med en man från Norrköping och lämnade Colombia för en ny tillvaro. Sorgen över att lämna hemlandet blandades med nyfikenhet på det nya.
– Sydamerikaner har alltid sett Sverige som ett föregångsland och jag hade läst mycket om den svenska välfärdsstaten.
Hon är nämligen utbildad arkitekt och hade arbetat med bostadssociala frågor i hemlandet hela sitt yrkesliv. Och hennes engagemang startade redan som ung.
Hon växte upp i en medelklassfamilj i huvudstaden Bogotá. Från fyra års ålder tills dess hon var 16 år gick hon i skola hos tyska nunnor. Det var en skola enbart för tjejer och där rådde hård disciplin och strikta regler.
– Det är därför jag kan skriva jättefint, säger Natalia med ett skratt.
Hon var hos nunnorna från sju på morgonen till fem på eftermiddagen. Det var långa dagar och en rejäl kulturkrock. Tillvaron i skolan skiljde sig en hel del från den i hemmet och landet i övrigt.
– Samtidigt fick jag med mig en hel del Europeiska koder, som jag har haft stor nytta av senare i livet, konstaterar hon.
Efter nunneskolan studerade hon till arkitekt och tog sin examen blott 23 år gammal. Hon visste inte exakt med vad hon ville arbeta med till en början, men fick då rådet av sin lärare att börja med att välja målgrupp. Att antingen jobba för de fattiga, de rika eller de mittemellan. Hon valde de fattiga.
– Jag ville använda mina kunskaper som arkitekt för att förbättra för människor i utsatta områden.
Natalia reste mycket i sitt arbete och började inse vad fattigdom faktiskt innebar och landets sociala situation började intressera henne allt mer. Hon jämförde sitt eget välordnade liv med fattiga kvinnors i samma ålder.
– Långsamt började jag byta prioriteringsordning. De sociala frågorna kom först och arkitekturen halkade ned på andra plats.
Natalia kom att arbeta med bostadssociala frågor i regeringens korridorer och har bland annat hjälpt före detta gerillamedlemmar till en ny tillvaro. I Colombia fanns många mindre rörelser inom gerillan, berättar hon, och när fredsavtal slöts behövde de forna medlemmarna skapa sig nya liv. Men det var inte alltid helt lätt att lämna tillvaron i en olaglig grupp och starta om på nytt på annan ort. Ofta fick de flytta långt bort av säkerhetsskäl och deras förflutna skapade hela tiden misstro och fördomar hos människorna på platserna dit de flyttade.
– Det fick mig att inse att alla behöver få en andra chans i livet, säger Natalia Bonilla.
Under den här tiden gifte hon sig och fick två barn. Äktenskapet varade dock inte länge och i 18 år levde hon som ensamstående mamma. När barnen inte gick i skolan fick de följa med henne på resorna genom landet.
– Jag tyckte det var viktigt att de fick förståelse för hur världen ser ut. Att det liv de lever inte är alla förunnat.
Hennes son, som i dag är 30 år, är nu själv arkitekt och bor kvar i Bogotá. Dottern, 28 år, har däremot nyligen flyttat till Norrköping.
Det var när dottern hälsade på henne i Sverige, som hon började umgås med en volontär på Portalen för att lära sig svenska. De blev kära och nu har hon fått jobb här och ska gifta sig nästa år.
– Det är såklart jätteroligt.
När Natalia kom till Sverige och Norrköping började även hon med att lära sig svenska och hon började också studera landets historia och sociala frågor. Genom sin SFI-lärare fick hon hjälp till en praktik på Hyresbostäder och när Portalen skulle starta sin verksamhet var hon en given kandidat. Hon började som verksamhetsledare och älskar sitt jobb.
– Ibland tänker jag att jag ska flytta tillbaka till Colombia, men jag kan inte lämna det här. Det får i så fall bli när jag pensionerar mig, säger hon och skrattar.
Men för fyra år sen var det faktiskt nära att hon återvände för gott. Hennes äktenskap i Sverige hade tagit slut och hon kastades in i en livskris. Hon åkte tillbaka till Colombia, men kände att hon inte längre passade in där. Speciellt inte som ensam kvinna. Hon kom tillbaka till Norrköping och började en inre resa för att komma underfund med vem hon egentligen var.
– Det tog lite tid, men nu inser jag att mitt värde ligger i just den jag är. Inte vem jag lever med eller vad jag gör. Och livet är vackert, jag trivs verkligen med tillvaron just nu.