– Jag växte upp på Garvaregatan. Det var omodernt, vi hade bara kallvatten och på vintern var det kallt att gå till utedasset på gården. Pappa var byggnadsarbetare och mamma jobbade som väverska på Hellmans yllefabriker på Sandgatan, säger Inga-Britt Johanson.

Eftersom båda föräldrarna jobbade gick hon på barnkrubba (ett slags föregångare till dagis) fram till att hon var sex år.

– När jag började skolan fick jag klara mig själv. Det fanns ingen skolmat så man fick gå hem och ta nåt att äta. Jag var rädd som barn och tyckte det var läskigt att gå förbi ölstugan med alla fyllegubbarna på hörnet där vi bodde.

Artikelbild

| Inga-Britt tillsammans med sin Inge på bröllopsdagen 1948. "Visst var han snygg", säger hon när hon tittar på fotografiet.

Inga-Britt tyckte om skolan. Favoritämnena var skrivning, språklära och samhällskunskap. Trots att hon var hemma en hel termin i första klass på grund av problem med ögonen kunde hon fortsätta i tvåan utan att behöva gå om.

– Jag var noga med mina läxor och mamma förhörde mig så jag kunde psalmverserna. Jag kommer ihåg när pappa sa att jag var så duktig att jag skulle hamna i riksdagen. Men det gjorde jag aldrig, säger hon och skrattar.

Inga-Britt slutade skolan efter åttan. Hon tycker själv att det är synd att hon inte fortsatte, men det fanns inte pengar så att hon skulle kunna ta realen. I stället började hon som skrivbiträde på Åke Bergs syfabrik.

– Sen träffade jag min gubbe. Det var på en dans på midsommarafton 1945 och jag var sexton år. Jag älskar att dansa och det gjorde han också och i en paus frågade han om han fick följa mig hem.

Artikelbild

| Huset i Ljura där Inga-britt Johanson har bott i två tredjedelar av sitt liv.

Vi satt och pratade vid köksbordet ända tills Inge skulle gå till jobbet. Mina föräldrar var inte hemma och jag var rädd att brorsan skulle komma hem, men det var helt oskyldigt.

Inge bodde i Kimstad så de höll kontakten genom att brevväxla och träffades när det var dans på Folkborgen eller Arbis. De förlovade sig på påskafton 1947 och gifte de sig 1948. Året efter kom deras första barn Monica.

Artikelbild

| När barnen fortfarande bodde hemma sov Inga-Britt och maken Inge i vardagsrummet eftersom de tre barnen delade sovrummet i tvåan på Ljura.

– Vi bodde i en etta på Skepparegatan. Det var omodernt med dass på gården och kallvatten i farstun, men vi var glada att ha en lägenhet.

När Inga-Britt var gravid med parets andra barn Gunilla fick de, genom Inga-Britts morbror som satt i Arbis styrelse, tag i en lägenhet på Bredgatan. Den hade varmvatten, centralvärme och egen toalett.

– Det var som en dröm, det fanns ett badrum med badkar i varje trappuppgång och vi hade till och med telefon. Det var en härlig sammanhållning med alla grannar. Men när vi fick vårt tredje barn Kenneth blev det trångt och det var då vi flyttade till Ljura. Första året bodde vi på bottenplanet men sen dess har jag bott i den här lägenheten. Det är snart sextio år nu. Det hade nog inte varit aktuellt i dag för många familjer att bo med tre barn i en tvåa. Men vi tyckte inte vi var trångbodda, det var nog för vi hade börjat så smått och vi satte värde på det vi hade.

Inga-Britt minns att hyran låg på 184 kronor i månaden när de flyttade in. Nu betalar hon cirka 7 000.

Ljura var relativt nybyggt då i början av sextiotalet och det fanns många barnfamiljer i området. Det var mycket aktiviteter och Ljuraparken var en populär plats att vara med barnen och fika med andra mammor.

– Barnen var med i Unga örnar och jag följde med som ledare. Vi slöjdade och gjorde utflykter.

Inga-Britt är med i Ljura socialdemokratiska förening och Hyresgästföreningen och så har hon har varit kyrkopolitiker i 32 år. 1985 gick hon med i Ljura PRO, där hon också var sekreterare i många år.

– Jag är en föreningsnörd kan man nog säga. Det har varit en viktig del i mitt liv, inte minst när Inge gick bort 2007.

Inga-Britt har också varit en engagerad Ljurabo under de sextio år hon bott där. Hon har till exempel varit hjälpsam mot sina grannar och 2004 tilldelades hon ”Den gode grannen”-priset av Hyresbostäder.

– Jag har bott här så länge att jag känner lite extra ansvar. Vi har bingo i vår gemensamhetslokal varje torsdag och jag ser till att det blir låst.