Jörn Donners dom över sig själv är hård och står att läsa i en intervju i Svenska Dagbladet. Han är dubbelt aktuell. Han fyller 80 och han ger ut en tung skildring av sitt eget liv.
Hans över tusen sidor långa, mycket öppenhjärtiga självbiografi gav det finska förlaget stora skälvan. En jurist ville stryka 50 sidor ur Mammuten. Men Donner vägrade och när boken nu ges ut är det
i ocensurerat skick.
Ett sätt att jävlas
Det är ingen slump att Mammuten inte har något personindex. Det är Jörn Donners sätt att jävlas med dem som bara är intresserade av skvallerfaktorn i hans liv. Den som är ute efter skandaler måste helt enkelt bläddra sig fram till dem själv och (i vissa fall) dechiffrera vem han skriver om.
Juristen som föreslog att förlaget skulle tvinga Donner att stryka eller skriva om stora stycken av boken fick hur som helst inget gehör.
- Den där juristen hade troligen aldrig läst en bok, fnyser Jörn Donner. Jag förklarade att antingen kommer boken ut som den är, eller så tar jag bort den. Det har jag full rätt till om man vill censurera den på det sättet.
Kvinnohistorier
Vad juristen ville censurera avslöjar han inte. Var det sågningarna av namngivna finländska politiker?
Var det beskrivningen av hans kvinnohistorier; långa otrohetsaffärer, samlag som slutar med blodvite och en vag passus om eventuella bordellbesök?
Var det fejden med förre folkpartiledaren Per Ahlmark eller skildringen av vännen Harry Scheins förfall de sista levnadsåren?
Vem vet? Donner garderar sig också rejält genom att vägra att kalla boken för självbiografi. I stället väljer han att tala om den som en roman och väver in en uppenbart fejkad historia om en spökskrivare som lejs för att skriva hans memoarer.
- En del är ju lögn och förbannad dikt i boken, ingen kommer någonsin att kunna påvisa om jag har ljugit eller inte, säger han nöjt och hävdar att en del av dokumenten som Mammuten hänvisar till har bränts upp.
"Någonstans skriver han att han är bara halvbildad på många områden, och att han skriver allt sämre. Nej, nej. Men han skriver annorlunda, lite mer viftande, lite mer uppifrån det blå.", tycker NT:s recensent Stig Hansén på dagens kultursida.
Lungcancer
I dag fyller Jörn Donner 80 år. Som av en händelse ges också hans nya bok ut i dag, som en tegelstenstung hyllning till födelsedagsbarnet.
Lika provokativ som han uppfattades i tv-programmet Oförutsett 1987, där han för evigt fick stämpeln "han som rökte, svor och drack i tv", lika pojkaktigt utmanande ter sig Jörn Donner i dag. Trots prostatacancer, lungcancer, knäproteser och en starroperation tycks viljan obruten.
Han, som påstår sig ha rökt en miljon cigarretter under sitt liv, nöjer sig numera med en bjudcigg någon gång i veckan.
Men vad har han åstadkommit i sitt liv och var det värt besväret? Frågan får aldrig något entydigt svar
i Mammuten.
- På sin höjd har jag kanske bedrivit upplysningsverksamhet, konstaterar han i intervjun i Svenska Dagbladet.
Han har varit en mycket produktiv författare som skrivit mer än 60 böcker och belönats med Finlandiapriset för en av dem, han har regisserat flera filmer, däribland filmversionen av Märta Tikkanens Män kan inte våldtas,
Han har varit chef på Svenska filminstitutet, producent för Ingmar Bergmans Oscarsvinnande Fanny och Alexander, riksdagspolitiker för såväl Svenska folkpartiet som Socialdemokraterna i Finland - och en sannskyldig åsiktsmaskin i både svenska och finska medier.
Ändå anar man en viss sorg över mångsysslandet i boken.
- Efter den här Mammuten så undrar jag desto mer över vem jag är. Är jag den personen som skildras i boken, eller är jag någon annan person? Det är kanske lite dumt sagt, men det är nu så som det är.
Motsägelsefull
Blyg och burdus, ömsint och vulgär, exhibitionistisk och distanserad. Bilden han själv tecknar av "J" i boken är paradoxal.
Han är barnet som under andra världskriget avslutade sina brev till sin mamma med orden "Heil Hitler", han är ynglingen som tog det politiska steget till vänster för att senare självsvåldigt pendla mellan partierna, han är den insiktsfulle skribenten som med befriande distans kan skildra sina båda länder - Sverige och Finland.
Kanske krävdes det 1 078 sidor för att skildra detta motsägelsefulla liv?
- Under resans gång växte texten alltmer, det är därför jag kallar den för en mammut. Det är ett utdött djur, stort och åbäkigt, men det tilltalar mig, säger han.