– 1965 blev jag suppleant i Östra Nys kyrkoråd. Det är därifrån man måste räkna, annars får man inte ihop 52 år, säger Lars Jonsson med ett skratt hemma vid köksbordet i Hemmingstorp.
Han är född och uppvuxen här och familjen var engagerad i Bibeltrogna vänner, en inomkyrklig väckelserörelse som brutit sig ur Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Tron har alltid funnits där för Lars.
– Så är det. Den är en trygghet. Jag brukar säga att vi som är kristna, vi är inte bättre än andra människor. Men vi har det bättre. För vi har den här tryggheten.
Initiativet att engagera sig i församlingsarbetet i Östra Ny kom inte från honom själv, det kom från kyrkan.
– Det där är en historia för sig. Jag fick ett brev där det stod att jag blivit invald i Östra Nys församlings kyrkoråd. Jaha, det var ju bara att tacka och ta emot. ”För kännedom” stod det.
Lars var då 27 år och gift med Ulla sedan ett par år. De hade träffats genom Bibeltrogna vänner och har nu varit gifta i 54 år. Tillsammans har de drivit lantbruket här på släktgården Hemmingstorp fram till att sonen Magnus tog över 2010.
– Först hade vi sju mjölkkor här när jag började hjälpa min far. När jag tog över hade vi 40 som mest. Jag har mjölkat i drygt 50 år, säger Lars.
Han har åtagit sig mycket ideellt arbete genom åren, både kyrkligt och världsligt, och ofta har det handlat om minst sagt mångåriga uppdrag. Vägföreningen ordförande var han i 40 år innan han kände att ”grabben” (Magnus) kunde ta över.
Just det där långsiktiga betonas av Marie Johansson som är nuvarande ordförande i Östra Vikbolandets pastorats kyrkofullmäktige. Det var hon som tipsade NT om Lars.
– Jag tycker det är inspirerande med folk hållit på så länge. Det är en trogenhet som är ovanlig i dag, säger hon på telefon.
Men tillbaka till Lars i Hemmingstorp. På köksbordet ligger ett blad från församlingen med artikel och bild från när Lars avtackades som kyrkvärd i Östra Ny, också det ett långt uppdrag. 40 år. ”En pålitlig medarbetare som gjort Östra Ny kyrka och socken otaliga tjänster genom åren” står det.
Och så alla åren i kyrkofullmäktige. Vad tycker han har varit den viktigaste frågan under alla år?
Här får han tänka efter lite.
– Jag tycker det är viktigt med gudstjänstlivet, men där är ju inte kyrkofullmäktige med och styr. Det har mera handlat om pengar och byggnader.
Gudstjänstlivet tar han del av ändå, som privatperson varje söndag, antingen i Östra Ny eller i någon av de andra kyrkorna i Östra Vikbolandets pastorat: Östra Husby, Häradshammar, Jonsberg eller Rönö.
Och han har sin klara favorit.
– Östra Ny! Utan tvekan. Det är min födelseförsamling. Och där ska jag en dag begravas. Sedan tycker jag kyrkan är väldigt fin med sin rosa färg. När vi skulle renovera den 1970 fick vi beställa färg från Tyskland.
Men vad ska du göra nu utan alla förtroendeuppdrag och arbetet på gården?– Jag är rätt så lat. Jag behöver inte mycket, skrattar han.
Resa? Njae. De var i Paris en gång, han och Ulla. Och i Holland. Men Lars gillar inte att flyga. Fast, inflikar Ulla, det kan han ju inte veta eftersom han aldrig provat.
Efter ett samtal med Lars står det klart att han har mycket humor. Han kan till och med skämta om kyrkan och drar en vits om prosten som besökte mor Anna och hennes Anders efter att de uteblivit från högmässan. Han höll en privat liten gudstjänst där i stugan, med både textläsning och sång. Efter att ha druckit ur kaffet reste han sig och sa adjö.
– Nu hörde det till saken att mor Anna hade problem med hörseln. Så när prosten försvunnit frågade hon Anders: ”Vad ville han?”