Julkonserten i Hedvigs kyrka i Norrköping den 22 december fick bli slutpunkten på hennes halvsekellånga medverkan i den kör som numera heter S:t Olofs oratoriekör. Denna lördag samlades flera av församlingens körer för en gemensam konsert inför julen.

Men Elisabet kommer nog inte helt släppa kontakten med körmusiken. När jag hälsar på hemma i ett av stjärnhusen på Hagebygatan hörs julmusik av körtonsättaren John Rutter från högtalarna.

– Jag är nog lite miljöskadad. Trots att jag är musikalisk allätare är det bara körmusik jag spelar hemma. På konsert är det nåt helt annat, där kan jag tycka om det mesta. Jag är väl lite knäpp, skrattar hon.

Artikelbild

| Julkonserten i Hedvigs kyrka samlade flera av församlingens körer under ledning av Lars Beckman.

Blir hon glad av att lyssna på en kör? Inte nödvändigtvis, men hon blir berörd. Som tidigare i höstas när hon körde mot Kolmården för att hälsa på en väninna. I tankarna hade hon repetitionerna inför körens medverkan på mångårige ledaren Hans Zimmergrens begravning. De övade på Brahms ”Ein deutsches Requiem”.

– Jag hade just det stycket på i bilen. Det var dimmigt men vid en punkt i musiken började dimman lätta och den kombinationen, av musiken och det jag såg, det gjorde ett otroligt starkt intryck.

I dag är Elisabet 68 år. När hon började i det som då hette Hedvigskören var hon 18.

– Min mamma sjöng där då. Det var brist på sopraner och jag fick följa med och sjunga på julottan. Sedan blev jag kvar, säger Elisabet.

Artikelbild

| Elisabet är musikalisk allätare men hemma spelar hon bara körmusik.

Man kan gott säga att kören har varit en familjeangelägenhet. I början var både Elisabets mamma och syster med i Hedvigskören. I dag sjunger hennes två döttrar Anna och Emelie i S:t Olofs oratoriekör som den heter sedan församlingarna slogs ihop för några år sedan.

– I början sjöng vi framför allt på gudstjänster. Sedan växte det när vi började samarbeta med SON, eller Orkesterföreningen som det hette då. Då sjöng vi ofta med andra körer som Musikaliska sällskapets kammarkör, det blev lite större verk som Händels ”Messias” och konsertversioner av kända operor, och det tyckte jag var väldigt roligt.

Artikelbild

| Julkonserten i Hedvigs kyrka samlade flera av församlingens körer under ledning av Lars Beckman.

Att ingå i en kyrkokör behöver inte betyda att man är troende kristen. Elisabet och hennes familj gick med i Hedvigskören därför att det var i kyrkan körsången fanns närmast till hands.

– Jag tycker om både sakral och profan körmusik. I den här kören har vi haft en bra blandning av båda.

Artikelbild

| Körsång är ett fantastiskt sätt att åstadkomma något tillsammans med andra, tycker Elisabet Tollwé.

För Elisabet är kyrkan en plats som inte bara handlar om det uttalat kristna.

– Kyrkan ger en ett tillfälle att sätta sig ned och samla ihop sig. Där finns lugnet och stillheten och man kan sitta och fundera även på annat än gudsfrågor, lite som meditation.

Kören i sin tur handlar inte bara om musik. En kör består av sångare och sångare är människor och människor är sociala varelser.

– Det är fantastiskt att åstadkomma något tillsammans med andra människor. Sedan kommer man väldigt nära varandra. Det går inte att dölja hur man mår. Och mår du dåligt så känns det alltid bättre efteråt, säger Elisabet.

Det är tydligt att hon har trivts utmärkt i kören. Och ändå känner hon att det får räcka nu. Hon beskriver det som att hon har sjungit färdigt. Och att hon har så mycket annat hon vill få tid till.

– Vi sjunger en gång i veckan och sedan brukar det vara konserter under storhelgerna. Jag känner att jag binder upp mig ganska mycket och att jag vill kunna vara ledig en storhelg utan dåligt samvete.

Efter ett arbetsliv som sjuksköterska och skolsköterska är hon sedan några år pensionär men har ändå mycket att göra, inte minst med åtta barnbarn som hon vill hinna träffa och kunna vara barnvakt åt.

Och så har hon sitt mångåriga engagemang i Förbundet blödarsjuka i Sverige. Det började med att dottern Anna fick diagnosen von Willebrands sjukdom när hon var i nioårsåldern.

– Nu är jag med i kvinnoverksamheten. Många tror fortfarande att kvinnor inte kan få blödarsjuka, att de bara kan bära på anlaget. Men det finns former som von Willebrands sjukdom som även drabbar kvinnor. Jag kan inte släppa det engagemanget.

Elisabet är också ordförande i ordenssällskapet W:6 damklubb i Norrköping. Där ägnar man sig framför allt åt välgörenhet men i verksamheten finns också en kör.

– Jag har tagit ett uppehåll därifrån nu när jag är ordförande. Men det är skönt att veta att det finns en kör att falla tillbaka på sedan. Ifall jag börjar klättra på väggarna efter att ha slutat i oratoriekören.