Det gjorde det. I januari förra året kom Blondie ut, en bok baserad på en sann historia, skriven av debutanten Birgitta Andersson.
"En giftig stinkbomb", tyckte recensenten i Borås Tidning medan Aftonbladets recensent konstaterade "allt går så ordentligt åt helvete att man inte förstår hur någon kan resa sig igen".
Men det kunde denna någon. I källaren på Arbetets museum står en ärtig 67-årig Söderböna och ser hur det bärs fram extra stolar för att ge plats åt alla som vill höra om hennes bedrövliga liv.
- Jag heter Birgitta, i min ungdom kallades jag Blondie. Jag åker runt hela landet och pratar, pratar, pratar, presenterar hon sig.
Inte för att hon tycker att det är så roligt att prata om sitt bedrövliga liv, utan med den fasta vetskapen om att övergrepp aldrig kan tystas ner utan bara pratas ihjäl.
Hon lindar inte in sina ord.
- När jag föddes en kall februaridag tänkte min morsa slänga mig i en snödriva.
I stället bar hon hem sin lilla nyfödda till kyffet på Söder, där en svulten pojke väntade i sin spjälsäng i ett utkylt rum. Termometern visade på åtta minusgrader - inomhus. Småbarnsmamman såg ingen annan råd än att slå sönder sängen och elda upp den.
Vi får se ett tecknat porträtt på en ung kvinna.
- Det är min mor, jag älskade henne över allt på jorden, för mig var mamma den vackraste kvinnan i världen, naturligt rödhårig och med ett jäkla humör.
Men det är inte av rädsla som Birgitta tiger torsdagen den 3 maj 1951, den dag då sjuåringen förlorar sin oskuld till en fyllegubbe på en smutsig trappavsats. Våldtäktsmannen lämnar henne medvetslös, med sönderslitna underbyxor, det enda par hon äger. Birgitta berättar inget för sin mamma, inte då och inte sen.
Hon tittar ut över en mer än hundrahövdad publik, där alla lyssnar till varje ord, följer r varje rörelse hon gör.
- Hör ni mig? Ser ni mig? Vad bra. När jag var liten var det ingen som hörde eller såg mig.
Nej, ingen såg den där tösen som hade så lätt för sig i skolan, men for så illa i livet. Där hemma lärde styvfarsan henne bedrägeriets ädla konst och sade resolut "har ungen anlag för en kofot ska hon också ha en".
Barndomens idol var den frodiga Siv, blonderad, välsminkad och med dyrbara kläder. "Varför säger grannarna att du är en hora och ett fnask?" frågade Birgitta en dag och fick ett stort skratt tillbaka, "för att jag är det".
Birgitta bestämde sig omedelbart. Det skulle hon också bli. Tolv år gammal sålde hon sig till fyllegubbarna på Söder. Som fjortonåring hade hon sin egen hallick.
- Jag bestämde mig tidigt för att skaffa pengar, till vilket pris som helst. Det första jag köpte var ett puderrosa jumperset, det vackraste jag haft.
Pärlande skratt, pengar och parfym, det var så hon tänkt sig sitt liv som prostituerad. Det blev misär, misshandel och missbruk. Hon såg ut som en vän liten flicka och blev en hårdhudad kvinna, omåttligt stolt för att kallas "Sveriges gangsterdrottning".
- Mitt mål i livet var att vara bäst på att vara sämst.
Sexton år har hon tillbringat bakom lås och bom. Sina två äldsta döttrar födde hon på Hinseberg. Det är den stora, stora sorgen som hon aldrig kan bli fri, att hennes flickor fick tillbringa sina första år på ett fängelse.
- Men det var också den finaste tiden jag hade med mina barn. Det svåra var när jag muckade. Jag som skulle bli den underbaraste mamman på jorden, jo, pyttsan. Mina barn togs ifrån mig och jag blev oerhört glad. Jag visste att de skulle få nåt bättre än jag kunde ge dem.
In och ut på anstalter och psyken, en evighetslång mardrömstur i berg-och-dalbanan. Det måste få ett slut. På Kronobergshäktet smugglade hon in en nagelsax och stack den rakt in i halspulsådern.
Hon överlevde. Och rödhåriga Gun, som studerade juridik och jobbade extra på häktet, klev in i hennes cell och sade "vill du sluta ska jag hjälpa dig, men det kommer inte att bli lätt".
- "Jag är beredd att göra vad som helst", sade jag. Jag fick min chans, min enda riktiga chans. Men jag hade nog inte varit mottaglig tidigare, säger dagens Birgitta.
Det som skulle ha blivit ytterligare en resa till kåken förvandlades till en biljett till friheten. Domare och åklagare stödde beslutet.
Det som följde låter som en solskenssaga. Journalistlinjen på Kalix folkhögskola, jobb som byrådirektör på Arbetsmarknadsstyrelsen, ett lyckligt äktenskap ochvid 41 års ålder, en tredje dotter. Men i nattens mörker låg hon och badade i svett och ångest.
"Skriv av dig ditt liv, det är nog först när du sätter ångesten på pränt som du blir av med den", sade hennes mamma strax innan hon dog. Dottern lydde hennes råd.
- Den är enormt ärlig och uppriktig. Det skulle aldrig bli en bok utan min terapi.
Nu blev det både och.
- Jag vet att jag låter som en väckelsepredikant när jag säger det här, men jag vill tacka livet och de som gav mig chansen. Och kan jag rädda en enda unge från att fara illa är det värt mitt lidande, lyder hennes bokslut.
Då har hon inte ens berättat hälften. Allra sist i hennes bok står "detta är en sann historia - men ändå inte helt sanningsenlig. I verkligheten var allt mycket värre..."