Musiken har alltid varit närvarande i Johan Lagerbäcks liv. Båda hans föräldrar är utbildade violinister och han började själv spela fiol i sexårsåldern.

– Jag hörde mina föräldrar öva och drogs till fiolens klang. Det fanns musik omkring mig varje dag; mina föräldrar, min syster och jag spelade mycket stråkkvartett och trio tillsammans på kvällarna.

I tonåren började Johan att må psykiskt dåligt. Musiken blev en tillflyktsort och en ventil för att få ut känslor som han inte förstod. Samtidigt som musiken var nödvändig för att överleva utvecklades han snabbt musikaliskt och efter musikgymnasiet i Norrköping kom han in på Kungliga musikhögskolan i Stockholm.

Artikelbild

| För Johan Lagerbäck handlar skrivandet både om terapi för honom själv och om att kunna dela med sig av sina erfarenheter för att hjälpa andra.

– Jag studerade sen på musikkonservatoriet i Haag i tre år och ett år i Rotterdam innan jag flyttade till München där jag frilansade som musiker och jobbade som musikpedagog.

Den psykiska ohälsan fanns hela tiden närvarande och 2005 började Johan med psykoterapi efter att ha gått in i en svår depression.

– Det var ett par år senare, på en resa mellan Sverige och München, som psykosen blommade ut. Jag kände mig förföljd, hörde röster, trodde jag skulle bli dödad och splittrades totalt inombords.

Johan blev inlagd på Universitetskliniken i München. Han berättar att felet med vistelsen där var bristen på mänsklig kontakt och att behandlingen bara handlade om medicinering.

Artikelbild

| Johan har ställt ut sin tavlor vid ett par tillfällen och har som ambition att göra det igen.

– Efter tre månader flyttade jag hem till Norrköping. Jag togs in på observationsplats på Vrinnevisjukhuset med frigång. 2011 fick jag diagnosen schizoaffektivt syndrom.

Efter hemkomsten till Norrköping var Johan mycket ensam och saknade sociala sammanhang.

Artikelbild

| På notstället finns bland annat musik av Béla Bartók och Beethoven.

Vändpunkten kom när han hittade en broschyr på Vrinnevisjukhuset om RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa). Han tog kontakt med lokalavdelningen i Norrköping som heter Bläckfisken.

– Där fann jag mänsklig värme, omtanke och förståelse. Jag har fått kompisar som jag kan prata med, som förstår vad det innebär att ha en psykisk sjukdom. Utan dem vet jag inte hur det hade slutat.

Artikelbild

| Johan Lagerbäcks tvårums-lägenhet i Haga fungerar som bostad, målar-ateljé, övningslokal och skrivarlya.

Johan är i dag ordförande i Bläckfisken och drivkraften i hans engagemang är att hjälpa andra på samma sätt som han själv blivit hjälpt av tryggheten i gruppen.

Även om Johans sjukdom många gånger har gjort att han mått fruktansvärt dåligt och begränsar honom i livet så har han flera kreativa sidor som ger honom en meningsfull vardag. Han har skrivit fyra böcker där han delar med sig av sina erfarenheter om hur man återhämtar sig från och lär sig leva med sin sjukdom. Böckerna och de finns att köpa på nätet eller att låna på Norrköpings stadsbibliotek.

– Jag vill också skriva skönlitterärt i framtiden och har börjat lite smått med ett projekt om en pojke som spelar fiol. Jag kallar den för Nikolajs musikaliska äventyr, säger han och ler.

Ett annat sätt Johan har hittat för att få utlopp för tankar och känslor är måleri.

– När jag målar är jag helt fri. I musiken finns det noter att förhålla sig till men framför målarduken finns inga regler och jag kan skapa utan gränser. Det är inte det bildsköna eller vackra jag söker utan bilderna kan uppfattas mer som skrämmande. Jag målar snabbt och när jag är klar brukar jag vara helt slut.

Johan berättar att han mår skapligt i dag. Periodvis känner han av sjukdomen och han tar mediciner för att klara av vardagen men han är nu tryggare i sig själv än vad han varit förut.

– Jag tänker att de fasansfulla och skrämmande upplevelserna jag varit med om kanske varit nödvändiga för att komma underfund med vem jag är.

För att komma vidare i sitt tillfrisknande försöker han hitta sociala sammanhang utanför RSMH. Han har gått Svenska kyrkans grundkurs, som vänder sig till människor som är intresserade att jobba inom Svenska kyrkan, och han är på jakt efter en pianist att samarbeta med.

– Jag håller igång med violan varje dag och i med att jag mognat som människa har jag även mognat musikaliskt. Det vore roligt att spela tillsammans med en pianist igen. Det är inte alltid så lätt att jobba för att bli friskare, men det gäller att söka sig till det man är intresserad av och det är viktigt att inte överge sin nyfikenhet på livet.