Det finns ett slitet uttryck som han vridit och vänt på otaliga gånger det senaste året. Carpe diem - fånga dagen. Vad betyder det, egentligen?
- För mig har det nog varit tvärtom, säger Ingvar Almrot. Det är dagen som har fångat mig, jag har alltid blivit så uppfylld av det jag ägnat mig åt och så trodde jag väl att det skulle fortsätta.
Rådhuset i fjärran
Han bjuder på kaffe hemma i huset i Jursla. Det är här han tillbringar sina dagar numera. Går han upp på övervåningen och tittar ut kan han skymta rådhusets fasad i fjärran, det var där han hade sin sista arbetsplats.
- Det har gått fort, väldigt fort, säger han om de fem åren som pensionär.
Året innan han gick
i pension flyttade han och Gunilla hit, med fem minuters gångavstånd till barn och barnbarn. Ingvar har inte bara målat om
hela huset utan också gjort om ett förråd till arbetsrum.
Där sitter han ofta. Det är där han umgås med sina vänner. Han gissar att han har kanske ett par hundra stycken. Han träffar dem via Facebook och genom olika bloggar.
- Jag tycker att det är spännande att följa med
i politiken och en del andra områden.
Andlig hemvist
Det må vara närmare 20 år sen han slutade som fritidspolitiker, men stämpeln sitter kvar.
- Jag är alltid socialdemokrat i andras ögon.
I sina egna ögon också, givetvis. Han blev tidigt en broderskapare, med hemvist i Immanuelskyrkan. Där är han fortfarande ordförande, det enda av alla sina många engagemang och uppdrag som han har kvar.
- Det behöver jag nog också släppa. Samtidigt är det min enda stimulans utifrån.
Kyrkan är hans andliga hemvist och det är också den han har att tacka för Gunilla, hon som blev hans fru för 45 år sedan, då de varit ett par i fem år.
- Det var nog tidigt som vi möttes, ja, konstaterar han.
De nygifta makarna Almrot köpte hus i Åby. Gunilla var skiftarbetande sjuksköterska på sjukhusets kirurgavdelning och Ingvar flyttkarl i pappas firma.
- Jag jobbade där i 13 år och trivdes jättebra, det blev fina samtal när man var hemma hos folk och packade åt dem och jag tyckte om att köra över hela landet och ibland ut
i Europa.
Men när Eva föddes 1973, fem år efter storebror Tomas var tiden mogen för förändring.
- "Nu ska jag bli förskollärare", sade jag. Jag var lite till åren, jag var nog 35 när jag började.
Karlakarlarnas bransch
Det var många som förvånat höjde på ögonbrynen åt den man som lämnade karlakarlarnas bransch för en värld av kvinnor och barn. Men med ett förflutet som ungdomsledare, scoutledare och söndagsskolelärare visste småbarnspappan att han valt rätt.
- Det fanns en pionjäranda, en slags idealiser-
ad världsförbättrartanke
i det lilla formatet, att man skulle förändra samhället, att vara förskollärare var inte bara ett jobb.
Snart nog avancerade han och ansvaret växte med uppgifterna, från att kvalitetssäkra barnomsorgen till uppdrag som kommundelsdirektör och chef för kommunens FoU-enhet.
- Men det är inte så att jag varit en hoppjerka utan jag har suttit ganska långa perioder.
Friheten hägrade
Arbetsdagarna var bastanta och som inte detta var nog fanns där också en fritid som var mer än fullbokad.
- Jag har alltid varit så att jag blivit fångad av arbetsuppgifter och uppdrag. Det har fyllt mina dagar och det har jag trivts med.
När han gick i pension hösten 2006 tog han hand om barnbarnen ett par dagar i veckan och så var det innebandyn, snickerigruppen, matlagningskursen och det ena med det tredje.
Efter 13 år i stadslägenhet hade Gunilla och hans längtan efter skog och mark tilltagit. Läget i Jursla var perfekt och när Gunilla som 63-åring slutade arbeta efter 40 års heltidsarbete var det mycket som plötsligt blev möjligt.
- Nu skulle vi vara fria.
Ja, det var lätt att känna lycka den där försommardagen när Gunillas 65-årsdag skulle firas. Huset var fullt av glad familj och goda vänner när födelsedagsbarnet reste sig vid middagsbordet för att hälsa alla välkomna.
Akut operation
- Precis när hon satt sig gled hon av sin stol. Det första hon sade när
hon låg på golvet var "min högerarm känns som
en degklump". Det var ingen av oss som fattade vad det var som hände, inte först.
Sen blev det bråttom. Ambulansen körde till Vrinnevisjukhuset. Där konstaterades att Gunillas hjärnblödning fortfarande pågick. Hon var tvungen att opereras omedelbart. Den natten tillbringade Ingvar och hans barn i ett väntrum på US i Linköping, medan Gunilla låg på operationsbordet.
- Jag trodde inte att hon skulle klara sig, det kunde jag inte tänka mig då.
Anhörigvårdare på heltid
En tumör hade utlöst hjärnblödningen. Höger sida blev förlamad och hon fick afasi, en oförmåga att formulera sig. All språkförståelse finns kvar inom henne, men i dag kan hon bara uttrycka de båda orden "ja" och "nej".
- På hösten när Gunilla var på korttidsboende bestämde jag mig att jag helhjärtat ville satsa på Gunilla, att hon skulle få komma hem. Jag känner henne så väl, jag såg ju att hon inte trivdes där, förklarar Ingvar.
Till nyår kom Gunilla hem till ett hus som handikappanpassats och en äkta man som nu är hennes anhörigvårdare på heltid. Med hjälp av hemtjänst och rehabilitering är målet att hon ska komma upp ur rullstolen och träna upp sina färdigheter.
- Ju mer vi tränar desto stabilare blir det. Jag tror inte att det kan bli som förr, det tror jag inte riktigt, men det blir bättre. Vi tar ett steg i taget, säger Ingvar.
Från ett socialt och utåtriktat liv till en avgränsad tillvaro. Det blev inte som han tänkt sig.
- Allt som var för min egen del, allt det är borta, konstaterar Ingvar.
- Jag prioriterar Gunilla och vårt liv tillsammans. Jag tycker att vi har det fint tillsammans även om det inte alltid är enkelt, som när hon vill säga mig något och jag inte förstår, det är en frustration för oss båda. Vi har fått hitta nya vägar till förståelse.