– Vad ska jag säga? Jag vill leva, jag vill dö här, säger Ivar Svensson där han står på höjden och blickar ut över Bråviken.
Han pekar ut sitt barndomshem, det gula huset som rymde fembarnsfamiljen Svensson och fem arbetarfamiljer till. En bit bakom oss ligger hans livsdröm förverkligad, Marmorbrukets museum, ett äreminne över alla de som slet i stenbrotten.
Hans farfar Carl bröt marmor, hans pappa Evert bröt marmor, hans bror Lennart bröt marmor.
– Och mina farbröder och mina kusiner, lägger mellanbarnet Ivar till.
– Vår släkt är stenfolk från Italien. Det är inte skoj, det är släktforskning, försäkrar han och skrattar till:
– Det är väl därifrån temperamentet kommer, säger mannen utan stenansikte.
Hemingwaykopia
Hemma i radhuset i Krokek serverar sambon Margot nybryggt kaffe och mazariner medan Ivar plockar fram ett och annat, som han gärna vill passa på att visa. I den fashionabla inredningstidningen Residence, nr 10/2010 hittar vi en elegant beskrivning:
Trotjänaren Ivar ”Iffa” Svensson är en tuffing, han ser ut som en Hemingwaykopia, med skarpa drag, ett vitt spretande skägg och ögon som plirar alldeles lugna och stilla ur ett ansikte veckat av sol och erfarenheter.
Tidskriften har gjort ett hemma-hos-besök hos Marmorbrukets nuvarande ägare Carl Johan Merner och det är där som Ivar kom med på ett hörn.
Trotjänare är inget överord för den som skänkt mer än 70 aktiva år åt Marmorbruket och som plågas vid tanken att inte hinna med ännu mer.
Blev mortelgrabb
Ivar var 14 när han blev mortelgrabb, ett arbete han hade de första åren; ”vi skulle kila ut ämnen som kunde bli till mortlar och hugga till dem så att de kunde sättas i svarven”.
Efter att han gjort militärtjänst i Kiruna kom en spränglärd Ivar tillbaka till Marmorbruket och fick ge sig under jord, för att spränga nya orter, 40–50 meter in i berget, för att hitta nya bankar av marmor.
– Jag har provat det mesta under årens lopp, men jag var mer ute i berget än inne i fabriken.
Visst kunde arbetet vara hårt, men så sliten tycker ändå inte Ivar att han blev.
– Mycket var rätt så lätt också, det krävdes en viss teknik och stark var man, medfött. Jag höll på med brottning ett tag och fick faktiskt gå en match mot Ivar Johansson (trefaldig OS-guldmedaljör). Ujujuj, det var inte roligt.
Då var det bättre med fotboll, där han började i Krokeks IF som harvade runt i gärdesgårdsserien, innan han som 19-åring kom till Sleipner. Tillsammans med Karl-Axel ”Lacket” Johansson bildade han ett hårdfört, beryktat backpar. Stenhårda ”Iffa”, vars specialiet var huvudspel betraktas som en av Sleipners bästa backar genom tiderna.
Hundratals matcher
När han lade fotbollsskorna på hyllan 13 år senare kunde han räkna till hundratals spelade matcher. Får han chansen går han gärna och ser sitt gamla favoritlag, ränderna går som bekant aldrig ur.
I ungdomens dagar mötte han också sin Inga, hon som blev hans fru och mor till hans två barn. Hans förtvivlan när hon hastigt gick bort, gjorde honom till en trogen kyrkobesökare och prästen Göran Bjarnegård blev en pålitlig vän. Nu har Ivar livskamraten och stöttepelaren Margot vid sin sida sedan sju–åtta år.
– Vi hängde ihop i ungdomens dagar, innan jag gifte mig. Hon är en gammal akutsjuksköterska, så jag har det väl förspänt om jag skulle få krämpor, skojar Ivar.
Röd granit
Sina sista 20 år vid Marmorbruket tillbringade han på en och samma plats, precis utanför den röda byggnad som i dag är museum. Här färdigställdes de block som sedan fraktades vidare ut i världen. Stamphuggning, att jämna till ytan, och kilborrning, sånt var hans vardag.
1971 tog det slut. En 43-årig Ivar fick arbete på Göinge stenförädling på Vikbolandet och ställdes inför sitt livs utmaning. ”Hittar du röd granit i Kolmården ska vi ordna tillstånd så att du får bryta den”.
Ivar gav sig till skogs med en kobra, en bärbar bensindriven borrmaskin. Vid Hjälmarsö låg den och väntade, den röda graniten. Den dag när 70 block granit lastades ombord på en båt i Norrköpings hamn, med destination Portugal för att sedan fraktas över Atlanten, det var en mäktig dag för stenhuggare Svensson.
– Det är det största jag har gjort i mitt liv.
– Jag var inne i hamnen när de lastade ombord och kaptenen lovade mig att han skulle tuta när han passerade Svinsta skär. Då stod jag uppe på höjden vid Marmorbruket och när jag hörde signalen, då grät jag.
Bevara historien
Ivar blev kvar hos Göinge stenförädling fram till sin pension 1993.
– Det var alltid roligt att arbeta i sten. Jag skulle gärna börja om igen, säger han 20 år senare.
Hemma i Marmorbruket, där han bodde sina första 80 år i livet, drömde han om att bevara historien åt framtiden. När det nya millenniet börjat tog han en promenad med dåvarande stadsarkitekten Ann-Charlotte Hertz och berättade om sin dröm.
Vid invigningen åtta år, den 1 juni 2008, senare var hon på plats och förklarade ”det är Ivar Svenssons idé och vilja som drivit fram museet”. Men låt oss inte heller glömma det pålitliga gäng gubbar som varje tisdag och torsdag samlades i det som då förvandlades från en fallfärdig byggnad till ett invigningsklart museum. Den totala arbetsinsatsen beräknades ligga mellan 3 500 och 4 000 timmar.
Mortelpojken och marmormannen har med ålderns rätt blivit en stensäker guide, den enda som kan verksamheten på sina tio fingrar.
– Jag är den absolut sista, jag har ingen mer att fråga.