Lars-Gunnar Kullberg sitter vid köksbordet och letar efter något alldeles speciellt. Framför honom ligger fotoalbumen uppslagna, gamla svartvita fotografier breder ut sig om varandra. Bilder ur ett liv.
Men kortet på honom själv och lillasyster Ulla måste ligga någon annanstans. Det togs i början av 1940-talet innan syskonen skildes åt.
Vi får berätta historien ändå.
Lars-Gunnar föddes på Knäppingsborgsgatan i Norrköping, innan familjen flyttade ut till Tingstad.
– Det var medan pappa och mamma fortfarande var sams, påpekar han.
När de åter flyttade in till stan skildes föräldrarna. Mamman flyttade till en lägenhet på Tunnbindaregatan med de fyra barnen.
– Sen började det knaka i fogarna hos mamma. Jag var sex år och Ulla fyra när vi sattes på Syltens barnhem. Där bodde man högst ett år och hade man inte blivit hämtad då så flyttade man vidare.
Lars-Gunnar och Ulla kom till barnhemmet Solbacken i Jursla, dit också storebror Roland kom och bodde ett år innan han skickades vidare.
Efter ytterligare ett par år hörde pappan av sig. Han hade utbildat sig till sotarmästare och nu ville han ha hem minstingen Ulla.
– Mig ville de inte ha. Eller det var nog hans fru som ville ha en flicka, helt enkelt.
Ulla hämtades medan Lars-Gunnar fick stanna med de andra barnen på Solbacken. Så här i efterhand tycker han ändå att han hade det ganska bra där. Föreståndaren, syster Karin, var fantastisk när det gällde barn.
– Det skrevs mycket om barnhemsbarn ett tag, hur jobbigt de haft det, men med handen på hjärtat kan jag säga att beskrivningarna av barnhemmen inte stämmer in på vare sig Sylten eller Solbacken. Det var fina ställen, som jag minns det.
Hans värsta minne är från krigsvintrarna, hur de gick de två kilometerna till och från skolan i Åby. De använde tidningar innanför kläderna för att hålla sig någorlunda varma. Var det på tok för kallt fick de stanna hemma.
En dag kom ett meddelande om att en tant och en farbror ämnade sig ut till barnhemmet för att titta på barnen och kanske adoptera ett av dem.
– De kom en lördag med häst och vagn, och gick in och satte sig i stora salen. Vi fick ställa upp på rad, rena och nykammade och så kom de fram och hälsade. Vi hade fått lära oss att buga och slå ihop klackarna.
Lars-Gunnar reser sig och visar den närmast militäriska hälsningen.
Efter en vecka kom beskedet. De hade valt Lars-Gunnar. Den 17 mars 1945 flyttade han in hos paret som hette Nils och Ellen Kullberg och bodde i Fredriksdal. De hade haft en finsk flyktingpojke hos sig tidigare, men hans biologiska föräldrar begärde honom tillbaka när krigsslutet närmade sig. Nils och Ellen hade kommit till Solbacken för att hitta ett nytt barn.
För Lars-Gunnar blev det en ordentlig omställning.
– Nu kom jag till ett ordentligt hem, där mannen var duktig affärsman, hade vedaffär och två hästar. Men det var också ett religiöst hem. På barnhemmet hade vi slagits och svurit en hel del. Det blev det ju ändring på, och jag fick börja i hornmusikkåren.
När Lars-Gunnar var 14 år lockade en kamrat med honom till Dagsbergshallen och brottarna i IK Björnen. Det passade honom inte riktigt, men i samma lokal höll tyngdlyftarsektionen till, och dit sökte han sig.
1950 var han en av dem som bröt sig loss och bildade Norrköpings Atletklubb.
– Sen gick det som det står här, säger Lars-Gunnar och visar ett tidningsklipp.
Där står det om motorcyklisten som körde av vägen hem från Grymön, kastades genom ett taggtrådsstaket, kördes till lasarettet med skador i ansiktet och huvudet. När han så småningom skulle lyfta en skivstång igen fick han ”rullgardin”. Det svartnade för ögonen på honom. Tyngdlyftarkarriären var över.
Sin yrkesmässiga karriär har han framför allt gjort som åkare. Efter att ha kört ved i stan fram till 1960 var han med och bildade Transportcentralen, en sammanslutning av mindre åkare. Han har också jobbat på Lastbilscentralen och Alltransport. I yngre år körde han dessutom taxi en period.
1961 gifte sig Lars-Gunnar med sin hustru Britt och nu bor de i ett parhus i Krokek med utsikt över Bråviken och Vikbolandet på andra sidan. Rakt fram ser man Svensksundsviken, och till höger Djurö kvarn, där Lars-Gunnar var med och la asfalten en gång i tiden.
Lars-Gunnar är full av historier ur ett långt liv och funderar på att skriva en bok om alltihop. Lillasystern Ulla, som nu bor i både London och Washington, vore till exempel värd ett eget kapitel.
Vi måste ändå sluta här, fast en grej till får vi med.
– Jo jag var med och bildade dartklubben Dartanjang en gång. Vi tyckte det var ett kul namn!