May föddes i Örebro, men växte upp i Malmö, dit föräldrarna Gustaf och Hanna Willén flyttade. När hon nu ser tillbaka på sina många år hamnar vi också i Geneve, Teheran och Wien, så visst kan man prata om ett omväxlande liv.
Vi träffas i hennes lägenhet på Valhallavägen 1 A i Krokek, ett särskilt boende för bland annat äldre. Där bor hon sedan tre år. Dottern Britt-Marie Hagander finns med. Inte för att May Waldeskog inte klarar att själv minnas tillbaka. Hennes minne är ofta glasklart, hörseln god, men synen sämre. En urinvägsinfektion har tagit ner konditionen. Men nu är hon på väg tillbaka.
Glimten i ögat finns, replikerna är ofta humoristiska.
Hon beskriver sig som busig som barn, med massor av hyss.
– Jag var hoppig, jag studsade fram, gick aldrig lugnt som vanliga människor.
1915 var en annan tid, fullständigt overklig för dagens unga. Få bilar, ingen TV, radio, mobil eller Ipad. Vad i jösse namn gjorde man?
May växte upp med fyra syskon och en pappa som jobbade vid SJ. Det innebar många resor, bland annat till en älskad moster i Örebro och kusinen Börje.
– Vi blev som syskon.
Både i Malmö och Örebro var det mycket lek och bus.
– Jag minns inte exakt vad vi gjorde, men jag kommer ihåg att vi ibland smet iväg och dansade. Far tyckte inte om det, han var väldigt sträng.
Istället för en kväll vid TV:n kunde det bli sång och musik. Mor spelade banjo, May piano och morfar hade en bra sångröst.
Redan som 19-åring gifte sig May första gången med en betydligt äldre man. Det höll i ett år. Två år senare gifte hon sig med Kurt Ganslandt. Han blev far till Britt-Marie och hennes syskon Agneta och Torbjörn.
Som sjökapten var han sällan hemma. Han var sträng och örfilarna var inte långt borta. Men en riktig charmör.
När pengarna slutade komma fick May klara sig själv. Genom att starta en ändringsateljé där hon sydde om och moderniserade kläder klarade hon att försörja alla barnen.
Efter tio år kom skilsmässan. Hennes nästa man fanns närmre än hon kunde ana.
För att öka på inkomsterna hyrde hon ut ett par rum i lägenheten. En av hyresgästerna var Berndt Waldeskog.
När May pratar om sitt fantastiska liv är det de cirka 50 år de fick tillsammans. De gifte sig 1955.
På frågan vilken tid i livet som var allra bäst kommer svaret direkt.
– Åren med Berndt.
Han gick bort 2001 och saknaden är ännu stor.
– I Berndt träffade hon sin själsfrände. De delade intressen för religion, litteratur och konst, säger Britt-Marie Hagander.
När de träffades studerade Berndt Waldeskog i Lund halva dagen och arbetade halva på Malmö Allmänna Sjukhus isotopavdelning, som bland annat sysslade med strålning av cancer.
Den kunskapen förde honom 1967 till en anställning inom WHO i Genève. Det blev en underbar tid även för May, som älskade klimatet och fick många nya vänner.
Maken hade ofta representationsmiddagar och föredrog att ha dem hemma, där May blev den självklara fixaren.
I hela sitt liv har hon älskat att ha människor och fest omkring sig.
Hon berättar om några fester i slutet av 1940-talet.
– En gång hade vi en Kinaafton där alla gäster skulle vara utklädda till kineser. Polisen larmade ett stort antal kineser står utanför porten och kommer inte in. Portvakten hade låst dörren, men till sist ordnade det sig. En annan gång hade vi ett strandparty i lägenheten. Vi fick bära hinkvis med sand som vi tömde ut på parketten.
– Jularna var vi ofta 20 till 30 personer.
1974 började några år av total kontrast, när jobbet förde Berndt Waldeskog, och därmed May, till Teheran. Det var i slutet av shahens styre. Friheten var betydligt större än nu, men det var ändå något annat mot vad May var van vid.
– Vi var så kringrända och fick inte vara med vem vi ville.
Men ändå en tid med massor av nya vänner och med glittriga fester i hemmet eller kanske hos det svenska ambassadrådet.
När de två år senare flyttade till Wien kom det att bli May Waldeskogs favoritplats. Kanske för att de var tillbaka i friheten.
1981 var de tillbaka i Sverige och fick ytterligare ett par decennier av lycka, först i Åseda, sedan i Norrköping och till sist Malmö.
Början på 2000-talet blev den tuff tid. 2001 avled maken Berndt och två år senare sonen Torbjörn.
– Men May reste sig och kom tillbaka till ett rikt liv med många gamla och nya vänner.
En del av dem kommer på 100-årsfesten, men de flesta av de äldre är borta. Via dottern Britt-Marie har May kvar kontakten med några av barnen till forna vänner. Ett par av de allra första från Genevetiden finns i livet och kommer till firandet.
Numera kan det bli litet ensamt.
– Nu är Britt-Marie på besök, men det blir många timmar ensam när jag sitter och tänker på gamla tider.
Men kring 100-årsdagen blir de fest i tre olika omgångar med närmare 60 gäster plus boende och personal vid boendet.
– Mamma älskar när det kommer någon och hälsar på, säger Britt-Marie.