Vi startar klockan 19 och siktar på att hinna till New Jersey innan vi stannar för natten. Då kan barnen sova och trafiken borde inte vara helt vild. Men vi har fel. Istället är det värre än vanligt. Vart är alla på väg?
Vi försöker lägga oss mellan klungorna med bilar som likt bisvärmar susar fram tätt tillsammans. Klockan ett på natten närmar vi oss vårt mål. Trafiken dånar ännu på den fyrfiliga motorvägen.
Alla försök att få folk att överge sin bil och ta tåg eller buss misslyckas ofta kapitalt. Och det är lätt att förstå varför. Även om de privata pendel- och långfärdsbussarna tycks värdiga ett I-land är de kommunägda lokalbussarna ofta notoriskt opålitliga.
En vän tog bussen i studiesyfte. Resan som med bil tar 20 minuter pågick i över två timmar. Folk gick på och av hipp som happ. Vid ett tillfälle stannade bussen när en av passagerarna ville titta på ett blommande träd vid sidan av vägen.
Under mina två första år i USA tillhörde jag som icke-bilägare samhällets bottenskikt. Till slut skaffade jag körkort. Efter noll (0) lektioner och uppkörning runt ett öde villakvarter var saken klar.
Mitt första offer var en vinröd skrothög. Den hade
i slutskedet av sitt liv en dålig vana att fortsätta puttra även när nyckeln inte satt i. En mindre eldsvåda blev spiken i kistan.
Därefter följde en Pontiac GrandAm, inköpt för tusen dollar av en ohederlig norrman. Bromsarna låste sig en sen kväll på motorvägen och så var det ajöss med den. Numera kör vi som var och varannan familj här borta en Toyota RAV 4, relativt stor med svenska mått mätt men en medelmåtta bland de amerikanska vidundren.
Vi fortsätter vår resa till svärmors hus och passerar inte långt från där min man växte upp, cirka fyra mil från Vita Huset i Washington. Som liten kunde han höra tuppen gala om morgonen.
Idyllen är numera ersatt av lägenhetskomplex ihopflätade med det välbekanta virrvarret av bilhandlare och kedjerestauranger och oändliga bilköer. Det är Ingelstakaos multiplicerat med hundra. Efter ytterligare ett par timmars körande radar Till Salu- skyltarna upp sig. Åkermarken ska bort. Trafikstockning väntar.
Då och då segar vi oss förbi en hästdragen vagn som kör längs vägrenen. Vid tömmarna sitter medlemmar ur den märkliga kristna gruppen Amish som skyr alla moderniteter.
I takt med att kaoset slukar marken flyttar de västerut men inte ens de kan tacka nej till bilen. Att köra själv är enligt deras regler förbjudet men att sitta i baksätet går alldeles utmärkt.